Nu är sportlovsveckorna i Sverige inne på sista versen och för många har det handlat mycket om skidåkning både på längden och tvären.
Jag minns de gula träskidorna jag hade som barn där man åkte mer bakåt än framåt i skidspåret. Antingen var det bakhalt eller också fastnade det stora snökockor under skidorna när man skulle åka.
Som vuxen gjorde jag ett nytt försök och gick kurs och fick lära mig tekniken på helt andra skidor och det var verkligen skillnad. Det var egentligen bara ett problem…jag gillar inte nedförsbackar…allra minst de som avslutas med en tvär kurva längst ner. Sådana borde bara förbjudas! Eller hur?
För ett antal år sedan fick vi följa med en familj till fjällen några dagar. Vi skulle åka skoter, pimpla och ha några mysiga vårvinterdagar tillsammans med dem. Jag och min kompis hade med oss längdskidor uti fall att.
På plats vid fjällstugan upptäckte vi att det fanns en spårkälke. Sagt och gjort; på kvällen gjordes det iordning ett skidspår, så jag och min kompis skulle kunna åka. Dagen därpå var det strålande sol och spåret hade frusit till sig. Det var bara att dra sig sig laggarna och sätta igång.
Utanför huset fanns en nedförsbacke…eller nedförsbacke och nedförsbacke…egentligen gick det knappt nedför, men backen lutade och som vanligt var jag feg, men den här gången tänkte jag:
”Näää, nu ska jag vara wild and crazy och staka på och bara susa neröver. Kosta vad det kosta vill!”
Och nog kostade det. Det tog bara några sekunder. Sedan låg jag där i snön med skidorna och stavarna i vädret och kände att jag hade fruktansvärt ont i svanskotan. Jag kände mig urfånig där och då när jag skulle trotsa min feghet och allt.
Nå, var det slut med skidåkningen för den dagen? Absolut inte. Fanns det ett spår att åka i och jag hade skidor och en fin kompis att åka tillsammans med, så skulle jag åka. Kosta vad det kosta ville…och det gjorde det!
Det gjorde ont att röra sig men jag åkte ändå. Jag ville passa på och vädret var det bästa tänkbara.
Nå, efter skidturen tog jag väl det lugnt med min ömma svanskota?!
Inte då. Eftersom resten av gänget åkt iväg på skoter för att pimpla uppe på en fjällsjö, hakade jag och min kompis på i efterhand. Jag satt bakpå skotern och min kompis körde. Turen tog en timme och eftersom det skumpade rejält på sina håll, kände jag verkligen att jag hade en svanskota. Gång på gång. Det var ett som var säkert.
Pimplingen gjordes stående den dagen och på väg ner från fjället blev det en ömsom stående ömsom sittande tur tillbaka till stugan. Det såg nog inte klokt ut när vårt ekipage kom glidandes.
På kvällen var det tänkt att våra familjer skulle besöka den lokala restaurangen, men det blev inget av med det:
– De kan ju inte ha en restauranggäst som står hela kvällen! konstaterades det och det stämde verkligen.
Nå, hur gick det sen med svanskotan? Jo, jag besökte en kiropraktor och fick hjälp.
Vad jag lyckades göra med svanskotan i en rulltrappa redan dagen efter, vill jag inte gå in på här. Det skulle bli för pinsamt. Det får bli vid ett annat tillfälle.