En julafton för många år sen blev jag ombedd att vara tomte hos en familj. Efter Kalle Anka skulle jag komma och skrocka och tomta och dela ut julklappar. Jag gick ”all in” inför uppdraget, allt för att vara en riktig tomte.
Jag tog på mig utstyrseln i god tid; storstövlarna, rocken, de tvåändsstickade tumvantarna, tomtemasken med de pyttesmå hålen för ögonen och så tomteluvan som pricken över i:et. Nu skulle det bli tomta av.
Det var blåsigt den här eftermiddagen. Och mörkt. Och kallt. Snön yrde när jag gav mig av på sparken med fotogenlyktan hängandes på ena handtaget och käppen på det andra. På sätet låg säcken full med julklappar. Det var helt tyst ute. Det enda som hördes var medarna som lät när sparken gled fram i snön.
Väl framme på gården tog jag säcken, stödde mig på käppen, knackade på dörren och gick in. Julklappsutdelningen gick bra. Jag levde mig in i rollen som tomte som bara den. När säcken var tom jag gick ut i julaftonskvällen, ställde mig på sparken och började åka tillbaka.
Det blåste fortfarande och snön yrde och efter ett tag upptäckte jag att…tomteluvan hade ramlat av. Någonstans längs vägen hade den blåst av i snöyran. Hur skulle jag nu göra? Jag kunde ju inte ta av mig tomtemasken och börja leta, för tänk om barnen tittade ut genom fönstret och fick se att tomten hade tappat ansiktet. Då hade jag ju förstört hela deras julupplevelse.
Masken måste alltså vara på, men med de pyttesmå hålen var det inte lätt att leta efter luvan. Då fick jag en jättebra idé; jag skjutsade in sparken i en snödriva och sedan tog jag lyktan och käppen och började leta (fortfarande med ryggen lite krökt. Jag var ju fortfarande inne i rollen som tomte.)
Jag gick där från den ena snödrivan till den andra i ett sicksack-mönster och lyste med min lykta, men ingen luva synts till. Jag ville inte gå upp till gården igen ifall barnen skulle se mig, så jag gick tillbaka till sparken, fortfarande i rollen som tomte och åkte tillbaka därifrån jag kom.
Sedan ringde jag mamman i familjen, och jodå, luvan låg ute på gårdsplanen.
Den kunde jag komma och hämta dagen efter.
Några dagar senare träffade jag på en gammal bekant. Vi småpratade ett tag om ditten och datten, men sen berättade han att han hade hört av några att på självaste julafton, sent på eftermiddagen, hade de tittat ut genom fönstret och vad hade de fått se:
– Jo, en tomte som inte verkade vara helt nykter. Han hade först kört in sin spark i en snödriva och sedan gått från sida till sida längs snödrivorna iförd tomtekläder med käpp och en lykta.
Min bekanta undrade om jag visste vem det kunde vara och det visste jag faktiskt; det var ju jag.
– Nä, det var en karl och han var gammal. Han hade käpp.
Nej, det var jag – i rollen som tomte och så berättade jag hela historien.
Inte visste jag att jag att jag hade sådana skådespelartalanger.
Efter den här händelsen tänkte jag att jag kanske skulle söka in på Dramatens elevskola, men det gjorde jag aldrig, men kanske är det ännu inte för sent?
God Jul i stugorna!