FOTO:
Samling utanför Stambaracken.

Pensionärer har marscherat på Rommehedslägret

SPF Tuna- Säter har besökt Rommehedslägret. Dagens ledare kände sig krasslig och kunde inte delta, så vi fick med hjälp av en karta där, byggnaderna är numrerade, med gemensamma ansträngningar lokalisera de 39 byggnaderna.

Området är byggnadsminnesminnesmärkt vilket betyder att underhåll ska följa vissa riktlinjer. Just nu får stallet ett nytt tak.
Skötseln gäller även träd, dåliga ersätts med nya.
Västerut finns Lushavet en liten sjö, numera mest som en göl. Var namnet kommer ifrån är oklart, är det små kryp i vattnet eller blev lössen kvar i vattnet sedan soldaterna badat?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

FOTO:
Ivan Westermark har avlidit.

Minnesord: En fantastisk människa har lämnat oss

Det är med stor sorg och saknad, vår sedan 30 år nära och gode vän, T-Fords-doktorn Ivan Westermark nu flyttat sin verksamhet till himmelska höjder. Ivan dog torsdagen den 12 november.

Vi, min fru Rosemary och jag, blev snabbt mycket nära vän med Ivan, som från första stund imponerade så mycket på oss. Detta började med att Ivan hjälpte oss att totalrenovera motorn på vår T-Ford.
Ivan föddes 1928 i Lit, nära Östersund där även Rosemarys farfar härstammade från, som sedermera utvandrade till USA. Ivan som var mycket begåvad lärdes tidigt att läsa och skriva av sin moster och visade snabbt ett tekniskt intresse. Under krigsåren var det EPA-traktorsbygge som gällde och då vanligast att använda uttjänta T-och A-Fordar.
Som första jobb var Ivan smörjare på en lingrävmaskin. Detta lade grunden till att han blev grävmaskinist och sedan egenföretagare med egna grävmaskiner och egenkonstruerade lyftkranar med jobb på olika platser i Sverige.
År 1967 slog Ivan igen grävmaskinen och satte sig på skolbänken och utbildade sig till sjuksköterska. Han hade fortfarande mycket lätt för sig och klarade studierna galant och blev färdigutbildad sjuksköterska 1972. Han jobbade sedan på avdelningen för hjärt- och kärlsjukdomar.
Förutom sin begåvning i både teori och praktiskt kunnande hade Ivan ett fotografiskt minne. Som min ”co-driver” på mitt Road Show ekipage med ABB:s högspänningsutrustning gjorde Ivan mig sällskap vid längre förflyttningar i Europa. Första gången åkte vi hemifrån till Warszawa (Ivan hade då bara varit utomlands till Köpenhamn en gång med båt inbjuden av Grävmaskinstillverkaren Niwa). Under tiden som jag körde så satt Ivan och utantill deklamerande Soldaten Švejk av Jaroslav Hašek, sida efter sida! Väl inne i Warzawa sa Ivan – såg du – bilen hade samma nummer som apotekaren hemma i Lit!
Han var också med på resor till Ljubliana och Barcelona.
Ivan och hans kära fru Ellis köpte en bit mark i Övre Baggbo samtidigt som Ivan köpte en gammal lingrävare och ordnade till tomten för att bygga ett fint en-och en halvplanshus och en rejäl uthusbyggnad med garage, snickarbod, bagarstuga och viktigast, hans verkstad. I verkstaden hade han inköpt allehanda gamla maskiner som t.ex svarv.
Han blev nu historisk med att hjälpa tusentals veteranbilbyggare att framför allt renovera motorer. Han konstruerade t ex en anordning för att cetrifugalgjuta vev- och ramlager med babbits och gjorde egna arborrverk. Ivan som aldrig använt en dator fick en gammal av oss och lärde sig snabbt att använda den. Han gjorde 100-tals beställningar av reservdelar till Snyder’s Antique Auto Parts i USA, som var för dem han hjälpte att renovera veteranbilarna. Han tog inte ett öre för hjälpen.
Det är nu en stor saknad av Ivan i Svenska veteranbilsvärlden.
Ivan hade alltid stor empati, ett exempel från i somras var att renoveringen på en T-Fordsmotor tog lite längre tid än beräknat. För att kompensera detta lastade Ivan in motorn i sin gamla Volvo och körde t.o.r. Kalmar för att leverera den, en resa på drygt 100 mil. Ivan tog knappt betalt för bensinen.
Ivan var alltid enormt positiv och hade hela tiden en framtidstro! Bara några dagar innan hans bortgång ringde vi honom och frågade hur han mådde, fick standardsvaret : Prima liv, väder och vind!
Så kommer vi alltid att minnas kära Ivan.
FOTO:
På rad efter ån med Tuna kyrka i bakgrunden.

48 å-vandrade i det vackra höstlandskapet

En något kylig förmiddag i oktober träffades vi, SPF Tuna-Säter, hemma hos Gunnar Olsson i Österby för en vandring längs Tunaån. Vi var 48 personer som såg fram emot en trevlig tur längs Tunaåleden.

Gunnar berättade en del historia om Österby innan vandringen började. Vi gick genom hagar och landsväg i ett vackert höstlandskap fram till Tunaåledens början. Tunaåleden ledde genom raviner och odlingslandskap längs Tunaån. Solen tittade fram och det blev en mycket trevlig stund då vi stannade till vid en grillplats intill ån och åt medhavd förtäring.
Det var ett rikt fågelliv längs ån, men någon kungsfiskare fanns inte att se för tillfället, inte heller någon bäver fast Gunnar berättade att i en slänt ner mot ån var det som ett flervåningshus där det bodde bäver, grävling och rävar på olika våningsplan.
Vandringen avslutades med att vi fick se hur fint det blivit under de nya broarna över Tunaån. Enligt Gunnar kan det kanske bli en lättillgänglig fiskeplats för rörelsehindrade. Den gamla eken som är ett naturminne ligger kvar på sidan om bron och har inte påverkats av brobygget.
Vi var alla mycket nöjda efter dagens 5 km långa vandring och det sista vi fick vara med på var när Gunnar flyttade ett antal kvigor till nya betesmarker, nästan lika ystra som vid vårens kosläpp.
FOTO:
Dagen bjöd på bra vandringsväder.

Scoutgillet ute på fäbodvandring

Under onsdagen i förra veckan gav sig Tuna‌ ‌Scoutgille ut på‌ ‌onsdagsvandring‌ ‌till ‌Finnsåsens‌ ‌Fäbod‌. Dagen‌ ‌bjöd‌ ‌på‌ ‌ljus‌ ‌utan‌ ‌sol‌ ‌samt‌ ‌uppehåll‌ ‌efter‌ ‌flera‌ ‌dagars‌ ‌dis‌ ‌och‌ ‌dimma.

Samlingsplatsen‌ ‌efter‌ ‌Ludvikavägen‌ ‌var‌ ‌lätt‌ ‌att‌ ‌hitta.‌ ‌Där‌ ‌fanns‌ ‌Gillets‌ ‌“hajfena”‌ ‌uppställd‌ ‌och‌ ‌markerade‌ ‌avtaget‌ ‌till‌ ‌Finnsåsens‌ ‌fäbodar.‌
‌En‌ ‌hel‌ ‌del‌ ‌kamrater‌ ‌var‌ ‌redan‌ ‌samlade‌ ‌vid‌ ‌de‌ ‌öppna‌ ‌grindarna‌ ‌till‌ ‌infarten.‌ ‌Där‌ ‌innanför‌ ‌lämnades‌ ‌bilarna‌ ‌för‌ ‌promenad‌ ‌upp‌ ‌till‌ ‌nedre‌ ‌vallen.‌ ‌ ‌
Vid nedre vallen fanns ‌åter‌ ‌en‌ ‌P-plats,‌ ‌men‌ ‌här‌ ‌var‌ ‌det‌ ‌nödvändigt‌ ‌att‌ ‌lämna‌ ‌bilen‌ ‌om‌ ‌man‌ ‌inte‌ ‌gjort‌ ‌det‌ tidigare.‌ ‌Där‌ ‌fanns‌ ‌snickrade‌ ‌pilar‌ ‌som‌ ‌anvisade‌ ‌stigar‌ ‌till‌ ‌olika‌ ‌fäbodar.‌ ‌Det‌ ‌var‌ ‌bara‌ ‌att‌ ‌fortsätta‌ ‌uppåt‌ ‌in‌ ‌i‌ ‌skogen‌ ‌på‌ ‌den‌ ‌stig‌ ‌som‌ ‌ledde‌ ‌till‌ ‌vårt‌ ‌mål,‌ ‌Finnsåsens‌ ‌fäbod.‌ ‌
Det‌ ‌var‌ ‌gammal‌ ‌välväxt‌ ‌skog‌ ‌med‌ ‌åtskilliga‌ ‌vindfällen‌ ‌av‌ ‌riktigt‌ ‌gamla‌ ‌granar‌ ‌vid‌ ‌starten.‌ ‌ Stigen‌ ‌var lättgången. Till‌ ‌sist‌ ‌öppnade‌ ‌sig‌ ‌ ‌en‌ ‌sluttning‌ ‌med‌ ‌ett‌ ‌antal‌ ‌gamla‌ ‌hus.‌ ‌I‌ ‌sluttningens‌ ‌mitt‌ ‌reste‌ ‌sig‌ ‌det‌ ‌största‌ ‌huset.‌
En‌ ‌tvågrenad,‌ hög‌ ‌trädstubbe‌ ‌med‌ ‌en‌ ‌tvärslå‌ ‌mellan‌ ‌förgreningen stod bredvid.‌ Stubben‌ ‌påminde‌ ‌om‌ ‌en‌ ‌jättelik‌ ‌slangbella.‌ ‌Gun-Marie‌ ‌Heldestad‌ ‌tog‌ ‌emot‌ ‌oss‌ ‌utanför‌ ‌huset.‌ Huset ‌visade‌ ‌sig‌ ‌vara‌ ‌en‌ ‌kyrka.‌ ‌ ‌
Hon‌ ‌berättade‌ ‌att‌ det ‌var‌ ‌den‌ ‌gamla‌ ‌ladugården‌ ‌som‌ ‌byggts‌ ‌om‌ ‌och‌ ‌fått‌ ‌en‌ ‌tillbyggnad.‌  “Slangbellan”‌ ‌användes‌ ‌att‌ ‌fästa‌ ‌klockan‌ ‌på‌ ‌vid‌ ‌gudstjänst.‌ ‌Gun-Marie‌ ‌berättade‌ ‌mycket‌ ‌om‌ ‌sin‌ ‌vän‌ ‌Märta‌ ‌Danielson‌ ‌som‌ ‌varit‌ ‌”fäbostinta”‌. Hon kryddade berättelsen med många anekdoter från fäbodtiden. ‌ ‌
Märta D hade verkat‌ ‌för‌ ‌att‌ ‌fäboden‌ ‌skulle‌ ‌bli‌ ‌kvar‌. Hon arbetade också för ‌att‌ ‌gudstjänster‌ ‌skulle‌ ‌hållas‌ ‌där.‌ Många‌ ‌frivilliga krafter‌ ‌hade ‌sett‌ ‌till‌ ‌att‌ ‌bidra‌.‌ Märta‌ ‌D ‌hade ‌skrivit‌ ‌en‌ ‌bok‌ ‌med‌ ‌minnen‌ ‌från‌ ‌fäbodlivet‌ ‌och‌ ‌kyrkan.‌ ‌Den‌ ‌fanns‌ ‌att‌ ‌köpa‌ ‌och‌ ‌behållningen‌ ‌tillföll‌ ‌Fäbodkyrkan.‌ ‌ ‌
Ute‌ ‌på‌ ‌tunet‌ ‌fanns‌ ‌bord‌ ‌och‌ ‌bänkar‌ ‌där‌ ‌vi‌ ‌satt‌ ‌och‌ ‌lyssnade‌ ‌och‌ ‌därefter‌ ‌intog‌ ‌vårt‌ ‌medhavda‌ ‌fika.‌ ‌Vi‌ ‌passade‌ ‌på‌ ‌att‌ ‌turas‌ ‌om‌ ‌att‌ ‌gå‌ ‌in‌ ‌i‌ ‌kyrkan‌ ‌och‌ ‌titta‌ ‌på‌ ‌det‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌hört‌ ‌berättas‌ ‌om.‌ ‌
Slutligen‌ tog Matts Björke till orda och ‌tackade‌ ‌för‌ ‌att‌ ‌vi‌ ‌hade‌ ‌fått‌ ‌komma‌ ‌och‌ ‌uppleva‌ ‌Finnsåsens‌ ‌Fäbod‌ ‌med‌ ‌sin‌ ‌unika‌ ‌kyrka.‌ ‌Så‌ ‌gick‌ ‌färden‌ ‌hemåt‌ ‌en‌ ‌erfarenhet‌ ‌rikare.‌ ‌

SPF Tuna-Säter vandrade in i dimman – ingen utsikt i sikte

SPF Tuna-Säter har vandrat i Bispberg. Men det blev en vandring där den mäktiga utsikten inte alls gick att se.

De 30 vandrarna hade förhoppningar om att få uppleva den enastående utsikten över bygden och byn Pungmakarbo nedanför Jätteklacken, men dimman lättade inte utan blev allt tätare.
På flera informationstavlor kan man läsa om gruvorna runt om i berget. Här bröts järnmalm under flera hundra år fram till 1967.
Besöksförbud på sydsidan
Många fåglar häckar i det branta berget på sydsidan, och där råder besöksförbud under häckningstiden.
Efter rasten valde halva styrkan den lite svårare stigen via Bispbergs Klack tillbaka till parkeringen. Nästa vandring blir i Gyllbergen.