Under en period på 1830-talet kördes 339 foror med tackjärn från Ickholmen till Furudals bruk.
Varje fora drogs av en häst hela vägen. Bruken var beroende av bönderna och deras hästar och bönderna behövde kontanterna som forkörningarna gav.
Detta berättade väghistorikern Jan-Olof Montelius på ett medlemsmöte med SPF Seniorerna Falun.
Kontanter
Under århundraden har dalkarlarna – och någon enstaka kvinna – kört foror för att få in kontanter. Fororna hade olika laster, vanligt var malm och tackjärn, stångjärn och plåt, men också spannmål, mjöl, socker, salt och kaffe, eller tobak och brännvin. Och så hö till hästen och egen förning.
Fororna gick på vintern på vintervägar över sjöar och tillfrusna myrar, medan sommarvägarna gick uppe på åsarna i landskapet. Men man forade också på sommaren via vattenvägarna.
Torkad fisk
Längsta resan var den mellan Falun och Röros, dit fraktades bland annat liar och kättingar, och från Röros tog forbönderna med sig torkad fisk och sill tillbaka hem.
På vägen övernattade man i de färdstugor som bruken satt upp efter vägen, eller i höet hemma hos folk.
Forkörningarna var oerhört viktiga för forbönderna och för bruken under flera hundra år, men så byggdes järnvägarna och forkörningarna upphörde.