Jag passerade genom min by på valborgsmässoafton. Dalgatan genom Älvdalen låg stilla, det var tyst. Tyst och tomt. Jag kastades tillbaka till min egen ungdom, då var Valborg årets höjdpunkt. En pirrig dag då alla var ute till sent på natten.
Varenda parkering fylldes av EPA-traktorer och ungdomar. Ja, kanske var det lite stökigt. Men så roligt vi hade.
Nu var valborgsmässoafton som vilken novembersöndag som helst. Det gjorde lite ont i mig. Jag förstår att det finns dem som njuter av tystnad i centrum, men jag är rädd för att den tystnaden ska ta över.
Vi har ju läst långa trådar på Facebooks anslagstavlor om EPA-kulturen och det finns säkert extrema fall, men i det stora hela vill jag påstå att EPA-kulturen är viktig för landsbygden.
Det möjliggör för våra ungdomar att känna frihet genom att röra sig som de vill, kollektivtrafiken här är inget att skryta med och avstånden mellan våra byar kan handla om mil. Dessutom skapar det kapabla ungdomar, min 15-åring byter däck själv – något jag aldrig fått lära mig.
Men framförallt skapar EPA-kulturen gemenskap och inkludering, och det är väl precis vad världen behöver. Och vad små byar behöver är ungdomar som stannar kvar, jobbar och bildar egna familjer så småningom.
Men om centrum inte längre får vara en mötesplats, var ska de då träffas? Var ska då drömmar födas?
Om ungdomarna inte känner att byn är lika mycket deras, hur ska de då trivas?
Det känns som att våra ungdomar får växa upp i en värld där de inte passar in, där de inte får vara med. En skola med höga krav, där alla gärna ska stöpas i samma form och lära sig kunskap på samma sätt. Med målet att man måste vara så bra som möjligt, måste leverera.
Är vi inte snart trötta på att vara så bra som möjligt, är det inte viktigare att vi mår så bra som möjligt?
Vi har ett samhälle där prestation går före det mesta, där konsumtion och skönhet är livets goda.
Mitt i det så blir jag lycklig av just EPA-kulturen, det är något som är på riktigt. Att stå med EPA-traktorerna på parkeringarna och snacka med varandra, det skulle ju inte hända om epor inte fanns.
Så, visst skapar dem sociala sammanhang, bortom skärm och krav.
Så, jag skulle önska att fler hade respekt för EPA-kulturen. Att vi välkomnade dem ut på gatorna igen, att de fyllde våra parkeringar om helgerna.
Att vi såg vad livet bakom ratten faktiskt gör för och med våra ungdomar.
Jag skulle önska att vi såg våra ungdomar som en viktig del av vårt samhälle, att vi lyssnade mer på dem och inkluderade dem i både beslut och planer.
För utan dem, så är vi inget. För utan dem, så har vi ingen framtid i byarna. Då kommer centrum fortsatt att vara tyst. Tyst och tomt.