På gården hemma i Gåsvarv hämtar freestyleskidåkaren Kim Boberg andan. På logen har en skateboardramp tagit plats, i en del av ladan ett gym och i trädgården har han skapat en stenlagd oas med grillplats. Och på andra sidan älven, där vilar den nu igenvuxna skidbacken där Kim tillbringade all sin lediga tid som barn. Nu är världen hans arena, och Älvdalen hans trygga bas.
Det var i Väsabacken man hittade Kim Boberg på snowboard, men så testade han skidor som 12-åring och det gjorde honom besatt. Så besatt att han nu är en av världens främsta freestyleåkare där han gått från medaljer till att nu leva på att åka världen runt för att skapa film med skidorna på.
–När jag fick på mig ett par slalomskidor så var det som att jag kunde göra dubbelt så mycket som med en snowboard. Jag brukar gilla att testa nya saker, men tröttnar oftast rätt fort. Men med skidor finns det alltid något nytt trick att göra, nytt ställe att testa och mer att utforska. Nog därför jag aldrig tröttnar. För jag är heller ingen som söker kickar, utan det ligger mer i skapandet.
Det var en tävling i Väsabacken som Kim av en ren slump ställde upp i, som blev startskottet på det som skulle bli hela hans liv. Det ledde till fler tävlingar och han fick sin första sponsor när han kammade hem hela serien.
– Det var en slope-styletävling med hopp, rails och sånt, jag vann den och fick åka med på resten av serietävlingarna. Mamma och pappa ställde upp och körde runt mig i Sverige. Jag vann hela tävlingen och fick min första sponsor. Och då kände jag att jag hade hittat min grej, det blev som en drog att tävla och få bra resultat. Fler fick upp ögonen för mig, ju mer ja tävlade ju fler sponsorer fick jag. Och min dröm var att få äga ett par Armada-skidor.
Och det var inte långt dit. Som 15-åring fick Kim åka till Kalifornien, där vann han finalen och också Armadas hjärta. Det stod inte på förrän han fick ett erbjudande från dem.
–Att komma till Kalifornien och åka i en hel vecka med likasinnade, det går inte att beskriva den känslan, det var helt galet. Också att få åka i den park jag bara sett på TV. Efter den veckan blev jag framröstad till vinnare, det var stort och helt plötsligt fick jag ett erbjudande från Aramada om att börja åka för dem, det var overkligt. Jag bara stammade i telefonen när de ringde från USA. De frågade om jag ville följa till Nya Zealand och jag blev en i deras världsteam, någonstans där blev det på riktig.
Samtidigt som Kim tävlade världen över så gick han skidgymnasiet i Lillehammer, en tid han minns som väldigt roligt. Men tävlandet blev tillslut för mycket.
–Jag körde fruktansvärt mycket tävlingar under många år. Jag kände tillslut att jag inte längre åkte skidor, utan bara tävlade. Tävla, resa, tävla, så såg livet ut. Jag tappade glöden. Droppen blev en tävling i Colorado när. Jag körde sjukt bra, men kraschade på sista hoppet, som också var det lättaste hoppet i åket, då kände jag att jag bara ville åka skidor.
Där och då bestämde Kim sig för att sluta tävla och sponsorerna förstod, men fortsatte att supporta honom. Med samma sponsorer sedan han var 15 år kan han nu åka skidor, men för att skapa film och inte för att vinna.
–Jag var fortfarande en teamåkare på samma sätt men jag fick friare tyglar och har sedan dess mest jobbat med att skapa film tillsammans med sponsorerna. Och det är nog alla idrottares mål, att kunna fortsätta och göra det på sitt sätt. Det blev ett sätt för mig att hitta tillbaka det roliga med att åka skidor och viljan att fortsätta utvecklas.
I höst väntar en filmpremiär på en film som Kim jobbat med Armada på i två år, där varje del i filmen har ett egen sound. Under premiären i Salt Lake City den 25 oktober ska filmen visas tillsammans med en 7-manna orkester som ska spela musiken live till filmen.
–Jag fick ett utkast på låten till min del av filmen, det var inte som jag hade tänkt mig och jag behövde sätta mig med kompositören och göra några ändringar. Det ska bli kul att se vad det blir.
Sin bas har Kim i barndomens Älvdalen, och det här han hämtar andan. På den faluröda gården han både byggt gym och skateboardramp. Men det är i naturen han verkligen kan koppla av.
–Jag trivs bäst här, jag tror det handlar om naturen och den enkla livsstilen som finns här. Jag är nöjd med ganska lite men gillar att plocka svamp och fiska. Väldigt enkla grejer gör mig lugn och sansad. Och Älvdalen betyder allt för mig, jag har vuxit upp här och har min familj här, det var också här jag började åka skidor och mina vänner bor här. Jag har sett så många vackra platser, men det är i Älvdalen jag vill bo.