När man som jag är uppfödd i Borlänges brukskaserner då kommunen bestod av de två stora Industrierna Domnarvets järnverk och Kvarnsvedens pappersbruk, vande man sig snart med att de två järnvägsövergångarna som levererade materiel både ut och in ofta var i nedfällt läge medan de tunga järnvägsvagnarna passerad sakta med ofta gnisslande ljud, Stadens centrum låg på andra övergången vid biografen som kallades Rivoli bredvid en korvkiosk av gamla skolan med samma namn.
Hur många gånger man stannade där för att invänta tågen kunde nog dåtidens datorer inte hålla reda på, att stå där och vänta på att få komma över när filmen Zorro skulle börja om några minuter var naturligtvis stressande. Jag blev kvar med Rivolibommarna är nog ett uttryck som många i min ålder känner igen.
Den andra övergången låg och ligger vid röda vägen, långt tidigare än när Ringen byggdes fanns det tennisbanor är som passerades av tågen på Västerdalsbanan men även till och från Pappersbruket.
Även där tyckte man att bommarna var nere varje gång man skulle passera, minns att man kände en viss rädsla ibland när man skulle passera för på sidan vid några träd och en buske brukade det på sommaren finnas resande boende där. De sålde begagnade bilar och vi var rätt osäkra när vi passerade hur vi skulle förhålla oss.
Att jag överhuvudtaget börja tänka på min uppväxt just nu beror på att jag tillsammans med många från SSAB blev intresserade av en Teater som Dalateatern lanserade på Maximteatern som hette Stål och skulle hamna om Borlänge och SSAB på 90-talet,
Med förväntningar att få en bild av en tid när jag själv jobbade på SSAB och har bott i staden i stort hela mitt liv klev jag på teatern och såg till min glädje att många från SSAB var där säkert med samma förväntningar. Nu skall sägas att någon kulturelit har jag aldrig varit sedan jag spelade en av tomtarna på Unga Örnars julshow på 50-talet. Har nog mest sett nyårsrevyer som min kulturella gärning. Så jag förstod snart att det inte skulle bli något som jag förväntade mig, en experimentell teater enligt mig, utan att lägga vikt på om den var bra eller inte så hittade jag varken koppling till min gamla arbetsplats eller det Borlänge som skildrades. Nu var jag ju 40 år redan på nittiotalet så jag kanske inte hade rätt ålder för att följa scenerna.
Hur som helst dök det senare upp andra minnen från mitt 90-tal på SSAB, minns en arbetsplats där nya metoder för missbrukshantering gjorde att företaget satsade på sina anställda med behandling, minns att narkotikan fick allt större fäste även inom företaget, minns att de stora neddragningarna var över där anställda gick hem före 60-års ålder. Och vem glömmer Estonias förlisning.
Men det är ju mina minnen från mitt arbetsliv, minnen från tiden vid bommarna vid Rivolikiosken när jag var på väg till skiften via Västra Porten. Att äga sina egna minnen och få dela dom med andra ger mig så mycket mer än att höra andra tolka på sina egna sätt.