Nu när sommaren snart är över kommer tankarna på det som man i alla fall idag minns som oändliga sommarlovsdagar i ungdom.
Sommarlovet i min tidiga ungdom på Hushagen ett bostadsområde som tillhörde järnverket och det krävdes att man tillhörde de anställda för att få tillgång till en bostad.
Alla kompisar hade en eller två föräldrar med koppling till verket, de allra flesta jobbade så kallad tung skiftgång med jobb, dag och natt och helg liksom vardag. Eftersom man då fram till 1963 hade en semesterlag som tillät 3 veckors semester fanns det många veckor där vi barn fick roa oss själva.
Idrottsintresset var stort bland alla mina kompisar så de lediga dagarna då man skulle roa sig själv bestod mest av fotboll. Tillsammans med andra bildade man lag och spelade. Då vi hade en pensionerad granne som varit domare tidigare, vi brukade fråga honom om han skulle kunna döma någon match när vi fått ihop ett lag. Några fotbollslag som det finns idag existerande inte som jag minns för så små ungdomar.
Så man fick ta fotbollen, eller trasan som man sa, blåsa upp den, försöka strypa luftflödet och sedan trycka ned den under snöret så gott det gick. Alla i min ålder minns nog känslan när en hård boll skulle nickas och man träffades av snörningen och det hårda under den.
”Lungsot” var vårt fashionabla namn på den lilla plan som låg ovanför gammelgården och var en given plats för oss spelsugna barn. Namnet uppkom nog för närheten till den skorsten där den röda röken från stålverket ibland svepte in.
Visst fanns det tid för bus också. Att sitta på trappen när skiftarbetarna cyklade hem efter skiften iklädda i sina gamla slitna kavajer, många av de äldre var slitna efter skiftet men också beroende på att pensionsåldern var högre och ålderstecknen var tydligare i den åldersgruppen. Då kunde vi någon gång sitta oskyldigt på trappen medan vi försåtligt lagt ett litet smalt snöre med en lockande tom plånbok i andra änden av snöret, lagt så att det syntes när de kom uppför den låga backen. Just när de skulle ta upp plånboken ryckte vi i snöret.
Vi var snabba i benen och hann oftast undan men minns att vi fegade ur en gång. När en ovanligt förbannad man hade både ork och kraft att hinna fatt smet vi in hos kompisens farfar. Det tog en stund innan vi vågade oss ut igen.
Nu när man som pensionär umgås med barnbarnsbarnen tänker man tillbaka. Inte fanns det den enorma möjlighet med fritidsintressen, fotbollsklubbar och annat organiserat – så imponerad av hur de tar hand om de små. Att få möjlighet att kunna göra nåt annat än att spela spel på datorer och inte komma ut i friskluften är guld värt.
Nu är det en annan tid, längre semestrar och andra ekonomiska förutsättningar för de flesta. Vi har fått det oändligt mycket bättre sedan den tid då farsan packade unicaboxen, den lilla fyrkantiga lådan där nattskiftets smörgåsar bars ned till verket, innan han önskade mig god natt.
Vår tid är nu! Är nog det bästa uttrycket oavsett vid vilken ålder vi befiner oss i.