Vi är många medborgare i Sverige som under lång tid varit djupt besvikna över Nordiska Rådets (ledamöter från de nordiska parlamenten) passivitet – speciellt efter Sveriges inträde i EU 1995 – när det gäller att utveckla samarbetet i Norden. Det gäller också Nordiska Ministerrådet där ländernas regeringar fattar samtliga beslut i viktiga och avgörande frågor. Nordiska rådet ger bara rekommendationer till regeringarna – senast nu i höst 27 stycken.
Det var i år många bra förslag om bland annat vindkraftparker, upphandling av mediciner, ökat studentutbyte, gemensam brottsbekämpning etcetera. Däremot saknades förslag som gemensamma investeringar i ländernas vägar och järnvägar, satsningar på ett utvecklat IT-nät och avancerad sjukvård, ansvarsfull och miljösäker gruvbrytning samt satsning på ett integrerat el- och energisystem. Det skall dock sägas att många bra förslag till regeringarna aldrig tagits på allvar och blivit verklighet.
Som sagt har Sverige haft en låg Nordenprofil efter EU-inträdet vilket gjort att vi fortfarande har ytterst banala problem när det gäller bland annat sjukvård, arbetspendling, polisarbete, bankverksamhet och transporter över våra gränser.
Vi har prioriterat Bryssel framför grannarna trots att vi har mycket gemensamt med de närmaste länderna när det gäller språk, kultur, demokrati, välfärd, ekonomi och globala perspektiv.
Nu verkar det helt sensationellt som om ett gemensamt inträde i NATO för hela Norden plötsligt kan driva fram beslut som länderna misslyckats med under hela efterkrigstiden. NATO kräver fungerande vägar och järnvägar, flygfält samt IT-system över alla gränser. Detta tycks redan ha tagit skruv hos regeringarna och inte bara försvars-departementen.
Kanske kan vi få lika bra järnvägssystem mellan länderna som de vertikala järnvägarna inom varje land. Inlandsvägen och Inlandsbanan samt Bergslagens alla illa underhållna kommunikationer kan göras helt moderna genom att NATO tvingar politikerna att se en ny verklighet där alla regioner måste försvaras.
Sett i ett framtidsperspektiv känns det nu helt naturligt att diskutera om vi är mogna för att ha gemensamt ägda och förvaltade kommunikationer. Då skulle vi äntligen få ett Norden värt namnet!