Tänk om… Som en hisnande tanke…
Nu för tiden verkar det vara inne att ställa ultimatum i det politiska arbetet – främst på central nivå. Vem har inte hört talas om ultimativa krav när det gäller LAS-reglerna, marknadshyror i boendet, vinster i välfärdssektorn och storregionernas framtid?
Min diskussion skall inte handla om det rimliga i att driva politik via något vi även kan kalla hotfulla krav utan om vilka frågor som mestadels omges av påtryckningar av det här slaget.
73-punktsprogrammet mellan de fyra partier som bildar regeringsunderlag innehåller många sakområden utöver ämnen som arbetsmarknad och bostadspolitik. Ett sådant område är avsnittet om Sverige utanför storstäderna kallat Hela landet ska leva. I punkterna nr 22 t.o.m. 29 finns många grundläggande mål eller löften från de partier som formulerat de totalt 73 punkterna.
Man utlovar att alla i landet skall ha kvalitativt bra bredbandstjänster 2023 även om det mesta talar för att anslagen hittills bara utgör en rännil i relation till löftet. Man lovar fler servicekontor på landsbygden men takten i utbyggnaden är låg och alla kommuner kommer inte att få ett fullvärdigt kontor som föreslogs redan år 2009. Satsningar på järnvägar och vägar i hela landet skall fullföljas med 700 miljarder fram till 2029 men mycket litet av det syns norr om Mälardalen.
Tänk om de ultimativa kraven – bortsett från att ultimatum i längden säkert kommer att förstöra det politiska arbetet och intresset för politik – någon gång kunde riktas mot landsbygdens hjärtefrågor? Åtminstone som en hisnande tanke. Vilket parti skulle kunna tänka sig att ställa ett oeftergivligt krav på att få en snabb utbyggnad och elektrifiering av Inlandsbanan som förutsättning för att stödja en regering att kunna regera vidare? Varför har detta f.ö. inte redan skett?
Tänk er vidare att ett annat parti, eller grupp av partier, som grund för ett misstroendevotum mot en regering kräver extra kapital för att bostadsbristen i Dalarna skall vara löst senast 2025. Även detta ultimatum tycks lysa med sin frånvaro i den politiska debatten.
Kan det möjligen vara så illa att vi är för få på landsbygden för att vara nog intressanta för absoluta krav eller att flertalet partier har storstan som sitt rättesnöre?
Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden