Jag kopplar in datorn och tittar ut över klassrummet. Det här är första gången jag möter den här klassen. Några väntar förväntansfullt på att jag ska öppna munnen. Andra sitter och vickar på stolen pratandes med grannen, så att man nästan tror att stolsbenen ska gå av. Några andra knappar för fullt på datorn.
“Hej på er” säger jag. Stolen slutar vicka och det blir tyst i klassrummet. Nu börjar den här arbetsdagen.
Att jobba med unga människor och entreprenörskap är något av det roligaste som jag har gjort. Att få se glöden i ögonen. Att få lägga handen på en mycket nervös persons axel, och säga “du kommer att klara det här”. Att få vara med i starten på ett framtida företag. Företag som skapar jobb för andra människor. Företag som skapar skillnad. Och allt började med en idé i ett klassrum…
Något som jag tycker är viktigt att tillägga, är att det var en idé av en eller fler personer, som vågade. Som blev uppmuntrade och som andra trodde på. Så är det inte alla gånger. För vissa är det bara att köra på trots att du inte har någon uppbackning. För andra kan det vara slutet på något som hade kunnat bli så bra.
Med det sagt är det så viktigt hur vi bemöter och hur vi uppmuntrar. Att vi tror på personen. Jag vet hur stor skillnad det kan göra. En stor del i entreprenörskap är, utifrån vad jag har sett och lärt mig, att det handlar om att vara modig. Det innebär att du ska våga testa idéer som du inte har någon aning om vad det kommer att ge för resultat eller gensvar. Du ska ta kontakt med nya människor. Våga berätta om din idé för någon annan. Våga sträcka ut din hand. Våga riskera trygghet och din privata ekonomi.
Jag tänker tillbaka på ett tillfälle när jag ganska precis hade slutat skolan. Jag hade, tillsammans med två andra, övervägt om vi skulle fortsätta med vårt UF-företag efter att vi avvecklat det under skoltiden. ”Vågar vi? Ja, eller nja, eller nej. Jo, men vi kör.” Tänk om det hade kunnat bli vår vardag i framtiden. Men då måste vi börja någonstans. Vi kör.
Jag bokade ett möte med en person som vi såg som en förebild. Trodde jag. Det krävdes mod. Jag var lite nervös när vi möttes. Vi satt och pratade och efter ett tag sträckte jag ut min hand. Som denne inte tog emot. Jag förstår att det kan ha varit olika parametrar som spelade in. Men för mig, som samlat på mig mod och som inte hade så mycket erfarenhet vid tillfället, tog det ganska hårt.
När jag sedan själv började arbeta med att stötta unga entreprenörer och företagare. Både förstod, och värdesatte jag kraften i uppmuntran. Att inte riskera att släcka lågan hos andra. Utan istället att lyssna och ge mer syre till idéerna så de kan växa och utvecklas.
Vilken magi som kan skapas! En idé kanske inte är den bästa från början. Det kräver tid och utveckling. I många fall är det inte idén man tror på. Det är personen eller teamet bakom. Om de bara får rätt förutsättningar, så tror jag på att det kan bli hur bra som helst.
Det är fler unga människor som jag har mött som till en början tyckte att de hade en stor utmaning framför sig. (Det är inte så konstigt om det är första gången du ska slänga dig ut i världen som entreprenör och företagare.) Men som sedan tog sats, vågade hoppa, testade vingarna och insåg att de klarade av att flyga själv.
Där kan det behövas en push för många. Och alla dessa människorna, som sitter på så mycket potential, är så viktiga för oss alla. För samhället. För framtiden. Så, nästa gång du möter en person, med en idé…. Med en dröm…. Hjälp den att flyga. Släck inte lågan. Uppmuntra och hjälp till om du kan.