Vinterkväll i en mörk, kylig, orolig tid. Satte mig vid tv:n för att följa Nobelbanketten men inte så mycket för att följa den flärd och glittrighet som är på ytan utan för att fundera vilka de är som får Nobelpriset och varför just de får visa upp sin forskning och de framsteg som gjorts i respektive områden.
Den som mest fångade mitt intresse var kemipristagaren och Stanfordprofessorn Carolyn Bertozzi. Inte för hennes forskning kring sockermolekyler för det ligger eoner utanför mitt kompetensområde, utan för hennes korta tal om att det visar sig att folk som inte är som alla andra kan bli mycket framgångsrika. Folk som brann för samma intressen men hade olika bakgrund, insikten att mångfalden kan bli en superkraft, konstaterade Bertozzi.
Av någon anledning träffade de orden mig kraftigare än tidigare av någon anledning. Om det berodde på den bakgrund hon har som tidigt öppet homosexuell och att hon kände en frihet att få leva som hon ville i det samhällsklimat som Kalifornien och Berkeley gav möjlighet till. Att hon kände en sådan trygghet att befinna sig där så att hon fullt ut kunde forska i sina områden.
Jag har aldrig i mitt ungdomsliv eller i mitt arbetsliv befunnit mig i närheten av vare sig universitet eller i den akademiska världen men som uppväxt på en bruksort kände jag mig främmande för den världen och höll mig till den trygghet som fanns på hemorten.
Erfarenheter senare i arbetslivet där jag jobbat på olika befattningar och fått anledning att fundera över vad som gör vissa arbetsplatser trivsamma och utvecklande, de där det känns på utandningsluften att stämningen är god och att de flesta är på arbetet av samma anledningar och då menar jag inte för sin försörjning utan för att de får ut någonting mer. När man är ett team och chefen är en ledare som ser alla, och som en dirigent ser och hör allas instrument och kan peka med dirigentpinnen så att allas instrument stämmer in i varandra, och där alla vet vilket stycke som spelas som en självklarhet.
Arbetsplatser där dirigentpinnen visserligen används, men där dirigenten är tondöv, orkestern spelar olika stycken samtidigt och man väljer att med olika incitament försöka få till rutiner med reglementen som inte är förankrade i folks uppfattning av vad som gynnar den gemensamma symfonin och man istället påpekar vilka konsekvenser ett felsteg kan få – de får sällan ut max effekt ur hela arbetsstyrkan utan kommer sakta men säkert att hamna i otakt.
Då – i samband med Nobelfesten, närmade sig julborden och många skulle sätta sig vid dignande bord där mångfalden var själva essensen och precis lika viktig som i Carolyn Bertozzis forskningsgrupp eller våra egna arbetsplatser.
Tänk er att julbordet varit utan inlagd sill, eller där potatis, röror eller kanske laxen inte fanns med. De var utbytta mot fem olika sorters skinka eftersom kocken bara tyckte om skinka. Ett julbord där mångfalden reducerades till ett enfaldigt nöff.
Bejaka det som förenar men förstå också det som utvecklar.