Pling i mobilen. Ett gruppmeddelande i Messenger från en i ett restaurangsällskap tre dagar efter en födelsedagsmiddag.
”Hej. Jag vaknade tyvärr upp med lite ont i halsen. Och det blev ett positivt testsvar för covid-19. Jag är ledsen, och håller tummarna för att jag inte har smittat er…”
Oron för att bli smittad fick mig att avstå från den middag som jag så gärna hade gått på. Jag avstod av två skäl. Dels så är vaccindos nummer tre endast dagar bort och eftersom dos nummer två togs för ett halvår sedan, så kan skyddet mot svår sjukdom ha minskat en del. Det andra skälet känns betydligt större och viktigare – att barnbarn nummer ett är mycket nära sin ankomst, och att det är bra att vara på hugget om man behöver dra iväg och kan hjälpa till.
Men skolan då? Med yngsta dottern i skolåldern. Nytt pling i mobilen. Från skolan:
”Era barn kan ha utsatts för smitta. Var extra uppmärksamma.”
Och så WHO:s prognos att hälften av Europas befolkning kommer att vara smittad inom sex till åtta veckor…. Snaran dras åt.
Samtidigt fylls Facebook av allehanda inlägg som visar att vän efter vän är smittad. Att de egentligen mår ganska bra, men får hålla sig undan ett tag.
– Kom inte nära, säger grannen som står och pratar med en annan granne ute på gatan när jag passerar under en skön power walk.
– Jag är smittad, fortsätter han, med lite rosiga kinder och med håret på ände.
Han ler, och får medhåll av den andra grannen, som också ler lite överseende, och också visar sig vara covid-positiv.
– Men jag har bara lite ont i halsen säger hon hurtigt, klappar om sina två hundar och går vidare i rask takt.
Samtidigt stänger delar av samhället ner igen. Restriktioner, begränsningar, larmrapporter från vården och oro från företagare. Folk jobbar hemma, trär på sig munskydden och handlar mat på tider då man förr var ganska ensam i butiker, men inte nu. Tidiga morgnar har lockat alltfler.
Jag gör ett försök till att dämpa en morgonhostning i affären, för som astmatiker tar det alltid lite tid innan morgonens spår har släppt från luftrören. Lite som en gammal Grålletraktor, som hostar och frustar vid starten, men som går tryggt som tusan och snabbt (nåja…) när den väl är igång.
En kvinna står en bit bort i affären och tittar till synes argt på mig.
– Det är ingen fara. Jag är astmatiker bara, säger jag, och försöker le bakom mitt ganska snygga svarta munskydd.
– Hur vet du det, svarar kvinnan, som snabbt drar sig undan.
Väl hemma slår jag mig ner vid köksbordet i rollen som hemmajobbare, och börjar planera för Dalabygdens redaktion och ett scenario där flera medarbetare skulle bli sjuka och hur vi skulle hantera situationen då. I praktiken fanns det redan en liknande nödplan för knappt två år sedan, men mycket har förändrats, och glädjande nog har läsarna blivit betydligt fler jämfört med då. Och i ”sjuka tider” har man mer tid att läsa. Och kanske behovet av det som Dalabygdens medarbetare gör, nu är ännu större än vanligt.
Vi förbereder oss för det värsta, men hoppas på det bästa.
Och så gör vi precis som många andra gör just nu. Vi tar en dag i taget.