Att hitta lyckan i det lilla, att bli äldre kan ha så många vinklar, samtalsämnen som förr kom på tapeten vid något speciellt tillfälle hamnar allt oftare först på agendan. Det räcker att man vid lunch går ut och handlar mat. Den förste kände person man springer på och man inte sett på ett tag hälsar med att säga vad roligt att träffa dig det var länge sedan.
Och ofta stämmer ju det mer och mer, ungefär som att ålder på nåt sätt förlänger känslan av avstånd, troligtvis är det som att man påminns om första gången man lärde känna personen och sätter sin mätpunkt där.
Den punkten tar man ett utgångsvärde ifrån, minns alla möten man haft tillfällen där man umgåtts mer intensivt med, eller bara just mötts utanför en affär liksom denna gång.
Det första som min generation säger vid ett möte med någon är nog alltid ”hur är det med dig nuförtiden?”
Tyvärr bli ju allt oftare svaret, ja du ålderskrämporna kommer ju allt oftare och så nickar man instämmande mot varandra, förståelsen man visar är stor trots att variationen på både krämpor och livssituation är större än den andre kan ana.
Ensamheten är en av de krämpor som jag tycker borde vara en särskild diagnos, den tas nog tyvärr aldrig upp i de enskilda träffarna utanför mataffären, de besvärliga frågorna brukar ha en förmåga att försvinna under en gemensam täckmantel, kanske för att även ensamhet en skam, en tydlighet att man av någon anledning hamnat utanför en gemensam grupp kanske visar på att man inte passar in.
Som i vår historia där flocken var den största möjligheten att överleva.
Vid äldre år har flocken och dess betydelse förändrats, de tidiga åren man har redan på förskolan prövas man var man hamnar i flocken.
Vi har väl alla passerat en förskola där man ofta ser något enskilt barn ensamt stå vid staketet med ryggen mot lekplatsen och i bästa fall höra en röst som säger kom och lek.
Längre upp i våra åldrar fortsätter samma prövningar men på nya arenor både i skolan och på fritiden, fritidsaktiviteter som idrott och kultur och dess ledare gör mycket för att minska ensamheten men kan aldrig täcka hela det sociala sammanhanget. att dela upp två lag minns de flesta kunde vara ett elände när ofta samma personer blev uttagna sist
Själv minns jag danserna på Folkets hus där damerna radade upp sig på led i olika rader efter självförtroendet och självkänslans egen skala.
Och männens försiktiga steg runt de damer de trodde kunde få en instämmande blick av så de slapp skämmas av ett tydligt utåtriktat nej. Ett nej som tydligt kunde ses av någon annan.
Att delta i någon av våra organisationer och kliva in i dörren till det okända där varje stol verkar ha abonnerats i förväg av någon helig sekt är det säkert många som upplevt. Att komma rätt från början i ett sammanhang är inte alla förunnat.
Att hitta lyckan i det lilla kanske inte handlar om att alltid hitta rätt flock.
Kanske handlar det mer om modet att fortsätta söka gemenskap, även när man känner sig utanför.