För en tid sedan skrev jag en krönika om att jag kanske borde skaffa mig en PT och då menade jag inte en personlig tränare utan en pensionärstränare. Orsaken till mina funderingar är den oro som kommit efter ett långt arbetsliv där i princip varje dag var fylld med styrda aktiviteter och stämpelklockan var min kalender och även det man kallar fritid var fylld med aktiviteter. Nu har de gått drygt ett år sedan jag gjorde det sista anställda uppdraget som konsult.
Förstår att jag inte är ensam om mina funderingar i min åldersgrupp om att fundera på hur den framtida tiden skall fyllas med meningsfylld tid där dagarna är fyllda med vad vi kallar fri tid.
Själv har jag tagit åt mig uppdrag som ledamot och ordförande i en lokal pensionärsförening och i den bostadsrätt där jag bor. ”arbetstiderna” passar för en äldre seg gammal stöt, där sängen är lika viktig om än viktigare än en motionscykel.
Nej jag har inte skaffat mig någon pensionärstränare har tyvärr inte heller sett någon som säljer den tjänsten. Tyvärr läser man i stället om att användningen av lugnande medel ökar bland äldre, kanske naturligt med de livsförändringar som ålderdomen med sjukdomar avsked av nära anhöriga och så vidare men också den ensamhet som uppstår när gamla vänner och arbetskamrater inte finns kvar i bekantskapen.
Från mina referenser i pensionärsföreningen ser jag att den kvinnliga delen av befolkningen är bättre på att socialisera sig, ensamma män verkar mera hamna framför tv:n med sporten som huvudintresse.
Som vi vet lever kvinnor några år längre än oss män, det finns säkert flera skäl till det
Men jag inbillar mig också att en del av skillnaden beror på männens ensamhet har en del i skillnaden. har hört att bara 17% är engagerade i föreningslivet bland de äldre.
Om det beror på att jag skriver krönikan på min bärbara dator ute med husvagnen och några regndroppar hamnar på taket, som jag ser det ganska dystra läget för pensionärslivet istället för att skriva på min ordinarie plats i hemmet, skall jag låta vara osagt.
För hoppas att de äldre som läser den här krönika har en positivare syn på sin ålderdom än jag kanske ger uttryck för här. Många har säkert förstånd att använda sin nya frihet som arbetsbefriad pensionär med aktiviteter, social samvaro och tar vara på sin psykiska och fysiska hälsa.
Själv är jag glad för varje ny medlem som engagerar sig inom pensionärsorganisationerna oavsett vilken förening som det gäller. Att leva hela livet kräver att man accepterar sin egen situation och anpassar sig efter den, Dörrklockan ringer kanske på ibland men det gäller att själv öppna dörren och släppa in möjligheterna
Själv tänker jag nu öppna husvagnsdörren och se vad son behövs göras nu idag här utanför, men jag skall också tänka tanken lite längre fram vad jag kan göra för att min framtid skall bli så bra som möjligt, den kan med de förutsättningar jag har, och då tänker jag både på kroppens förutsättningar och på vad som engagerar mig i knoppen.
Se framåt och ta vara på tiden både idag och framåt