Det är här han hämtar livskraft, artisten och låtskrivaren Jens Hult. På samma gård som han som liten mekade, gjorde eld och lekte skapar han nu musik som får hela Sverige att lyssna. Dalabygden träffar honom på logen där han sitter med gitarren och laddar för ett nytt album och en turné utan slut.
Jens Hult har tillbringat varje sommar i Älvdalen sedan han var sex år. Tio veckor om året i det han beskriver som sin fristad, eller sin kyrka, där träden var prästerna.
– Jag fick en barndom jag önskar att alla barn fick. Vi byggde flottar, badade i dammen, fick vara vakna sent och var stolta när vi sov till halv nio. Det fanns en frihet här som jag aldrig kände hemma i stan. Den här platsen har gjort mig till den jag är.
Nu ger han samma uppväxt till sina egna barn.
– Att se min dotter springa fritt på samma ängar som jag gjorde, det rör mig som pappa. Det jag fick – det får jag nu ge vidare.
På föräldrarnas gård som ligger i Väsa utanför Älvdalen finns allt han behöver. Skrot, träbitar, gamla delar som blir till lådbilar eller låtar. Här byggs både barndomsminnen och ny musik.
Musiken kom inte självklart. Som liten var Jens tondöv. Han kunde inte höra vad som var bas eller melodi i en låt. Men efter en hjärtekross och ett avslut med handbollen, öppnades ett tomrum som snart fylldes av John Mayer och Sweet Home Alabama på gitarren.
– Jag var sjutton när jag började spela. Jag var inte bra. Men jag blev besatt av att förstå – att hitta tonen. Och när jag väl hittade den, började folk säga att det lät bra.
Sedan kom Idol 2013 – eller snarare, Idol kom till honom. Ett Youtube-klipp skickades in utan hans vetskap. När produktionen ringde och bjöd in honom till audition, tackade han nej. Men kollegorna på bygget övertalade honom.
– ”Om någon serverar dig en stor tallrik mat – måste du inte smaka?”, sa min kollega Lasse. Så jag ringde tillbaka och tog tåget till Malmö.
Väl där väntade en guldbiljett och en turbulent resa i TV-rutan som slutade med en fjärdeplats. Men livet som artist visade sig vara långt ifrån en rak väg.
– Idol är vilseledande. Man tror att karriären börjar där. Men det är efteråt det verkliga jobbet börjar. Du går från att sjunga för miljoner till att stå framför femtio personer på ett café.
Efter framgången med debutsingeln ”Precis som du vill” följde skivkontrakt, tv-framträdanden och en hektisk tid som han själv beskriver som ”utan riktning”.
– Jag hade inte hittat mitt varför. Ville jag göra det här för att vara känd? Det håller inte i längden. Jag sa upp kontraktet, började snickra igen, och försökte hitta tillbaka till glädjen i skapandet.
Det tog tid, men vändningen kom när han började skriva låtar åt andra – något som gav både distans och frihet.
– Att skriva till andra gör att man kommer ur sitt eget huvud. Det blir inte lika laddat, inte lika mycket ångest. Det blev en ny gnista.
Och gnistan blev till lågor. 2021 släpptes ”Tid”, som streamades över två miljoner gånger. I år har han stått bakom en av landets största hits – ”Lys på mig” med Victor Leksell, som just nu ligger i topp på både radio och Spotify.
– Den var från början tänkt som min låt, men Victor ville göra den till en hyllning till Göteborg. Jag skrev om texten och plötsligt blev det en radioetta. Helt galet, men så fint.
Nu har Jens lämnat skivbolaget bakom sig igen. I höst kommer ett nytt album – inspelat live, helt utan klipp eller efterproduktion.
– Vi hyrde en studio i skogen och spelade in sex låtar på två dagar. Det satte en helt ny press på mig, för det som spelas in ska ut – fel och allt. Det är som att lyssna på en annan människa. Jag fick min ADHD-diagnos strax efter, och mycket föll på plats.
Skivan handlar om att söka mening, hålla balansen och våga drömma stort.
– Det är som en beställning till universum. Vad jag vill ha, vad jag vill göra, vem jag vill vara. Det går lite långsammare nu, men det är okej. Jag har hittat ett lugn. Valutan är inte längre likes eller streams. Det är minnen. De jag får skapa tillsammans med publiken.
För det är där – i mötet med människor – som han nu vill vara. På scener stora nog att kännas, men små nog att se ögonen på dem som lyssnar. På logen i Älvdalen. I sitt rätta element.
– Det är här jag tankar kraft. Här jag börjar om. Och här jag förstår varför jag aldrig riktigt gav upp.