Man behöver inte vara en akademiskt utbildad klimatforskare för att förstå att vårt klimat är totalt i olag med en tendens att bli värre och hotfullare år från år. Det som globalt dominerar denna sommar är omfattande skogsbränder, översvämningar, torka och extremvärme. Med Sverige i fokus handlar det just nu mest om smärre översvämningar, skogsbränder och värmerekord. Att glaciärisen försvinner över klotet märks även på vår hemmaplan.
När bevisen på en pågående klimatkris är så entydiga som vi nu registrerar skulle man förvänta att ledande politiker i världens regeringar släpper all prestige och invand försiktighet/rädsla och börjar agera mycket konkret. Ju färre insatser som sker idag, desto större och mer kostsamma och dramatiska beslut behövs om några få år. Även om Sverige inom ramen för EU har tydliga klimatmål ligger vi ändå efter relativt måttliga kravnivåer.
Att arbeta hårt och skapa konkreta processer för att uppnå långsiktiga mål har ledande politiker alltid haft svårt att underordna sig. De korta valperioderna tycks vara ett stort hinder. Hur ska man på bara tre till fem år (genomsnittliga valperioder lokalt och centralt i flertalet demokratier) kunna visa resultat för väljarna när effekterna av viktiga beslut kanske först kan ses om tio eller 20 år?
Det sorgliga är att partierna skolat in sina väljare att tänka på samma sätt. Utan snabba bevis på handlingskraft riskeras nästa valvinst.
Att demokratin fungerar på detta sätt vad gäller samhällets grundläggande infrastruktur bidrar i hög grad till att i första hand prioritera det kortsiktiga och beslut som kan uppfyllas på några få år. Detta gäller inte bara regering och Riksdag utan har sin motsvarighet på regional och lokal nivå.
När vi numera debatterar den illa skötta järnvägen, det ofullständiga och regionalt obalanserade elnätet, bristerna inom den högkvalificerade sjukvården samt de skandalöst hanterade bostadsmiljöerna kring främst storstäderna är mycket ett resultat av att ledande politiker inte vågat fatta nödvändiga långsiktiga beslut.
Om vi alla som väljare hade ställt andra krav och agerat på den lokala nivån – exempelvis även som förtroendevalda – hade kanske verkligheten varit något annorlunda?