Det är skolavslutningstider. Jag minns att det var en pirrade känsla i de sista veckorna innan man äntligen skulle få sommarlov. Det var en härlig tid i skolan där man mest gjorde roliga saker tillsammans. Men den tiden tycks vara över, nu sätts eleverna på press in i det sista. För nu handlar allt om betyg.
Förra våren var det 28 % av landets grundskoleelever som inte fick betyg. De är nästan en tredjedel av alla elever. Det är brist på lärare, trots minskade barnkullar så beräknas det bli brist på cirka 10 600 behöriga lärare och förskolelärare år 2038.
Antalet diagnoser bland barn och unga ökar. Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar. Medan barnen är de som handlar i kläm, så vill våra politiker ha hårdare krav. S vill införa obligatorisk skolplikt från tre års ålder. I januari beslutade regeringen om en lagrådsremiss om att införa en tioårig grundskola. Så i ett skolsystem – som uppenbarligen inte fungerar, så vill man nu öka kraven. Ännu mer.
Är det bara jag, eller är det inte glasklart att det skolsystem och den pedagogik vi har nu inte är optimal för tiden vi lever i. Vi ser utbrända lärare som ska ägna sin tid mer åt att vara både psykologer, föräldrar och administratörer – än att få undervisa och inspirera barnen till lärande. Varför inte ge dem mer frihet? Är det inte lärarna själva som borde få bedöma på vilket sätt de vill undervisa och mäta kunskap?
Och så till lögnen som våra barn tutas i, att de måste bestämma sig. Hetsen kring att välja gymnasielinje, som att det är det sista man gör i livet. Som att praktiska linjer inte ger tillgång till högskola, eller att man ska välja ett neutralt program för att inte fastna i ett yrke. Hallå? Det är barn vi pratar om. Barn som borde få ha tre roliga år med vänner innan de måste bli vuxna på riktigt. Barn som borde få utforska sina intressen och passioner. Barn som borde få odla deras förmågor och talanger.
Det är val nästa år och jag hoppas att jag får rösta på ett parti som säger stopp. Stopp till fler barn som inte klarar skolan. Stopp till psykisk ohälsa bland både barn och utbrända lärare. Jag hoppas att jag får rösta på ett parti som ser styrkan i barnens olikheter och som förstår att framtiden handlar om att vara flexibel, inte stelbent. Ett parti som vill att skolan ska vara ett community för att utveckla våra styrkor, och att det viktigaste är att eleverna mår bra. För mår de inte bra, då kommer algebra inte ta dem till högskolan – utan till Försäkringskassan.