Jag ser det överallt just nu. Jag hör det i poddar, bland vänner, i samtal runt middagsbord: drömmen om att gå back to basic. Drömmen om mindre skärmtid. Drömmen om mening.
Vi har suttit för länge framför våra skärmar. Nu längtar vi ut och bortom dem. Vi vill skapa värde, på riktigt – och vi värderar vår tid högre än någonsin.
Till min stora förtjusning ser jag Isabella Löwengrip lägga upp en bild på en bok med titeln Jägarexamen. Det säger något om vår samtid. Jag har själv varit vilse i balansen mellan yta och vad som verkligen betyder något. Mellan kicken av att köpa något – och kicken av att uppleva något. Inget av det är fel. Men balansen, den har blivit avgörande.
Jag hör om kommunikatörer som blir förskolelärare. Ekonomer som blir grävmaskinister. Och det gläder mig. För kanske är just människors längtan efter att göra något nytt en del av lösningen på vår kompetensbrist.
Vi frågar fortfarande våra barn: “Vad vill du bli när du blir stor?” Det är nog en av de sämsta frågorna vi kan ställa.Först och främst behöver man ju inte bli något, man är ju redan någon. Någon som man borde förädla och inte förlora. Om vi nu syftar på vad man vill jobba med, så hinner vi ju jobba med absolut hundra yrken, och uppenbarligen så är det fler som vill jobba så. Här måste arbetsgivarna hänga på, skapa möjligheter för att fler kan välja mer.
Så, hur hittar alla skärmtrötta sin glöd igen? Att ta jägarexamen är ett exempel. Att våga ta ut svängarna. Att göra något som ligger utanför ens bekvämlighetszon – som att starta en dragspelskurs. Jag tror att det är just det oväntade som ger oss nya kickar. Vi behöver fler salonger som ger skit under naglarna, i stället för längre naglar. För det är just i de där ögonblicken – när vi odlar, mekar, lagar, rensar, skapar – som något verkligt händer. Där hittar vi både minnen och mening.
Perfekta naglar ger bara en kort kick. Jord under naglarna kan ge livslång tillfredsställelse.
Jag tycker så mycket om det här, ska vi kalla det en trend? Jag hoppas inte. Jag hoppas att det är människans återkomst. Där barn inte måste välja ett liv innan de ens börjat leva. Där vi jagar vår egen älg, umgås på riktigt och upplever i stället för att konsumera. Där fler vågar testa sig fram och inte stanna i den invanda trygga.
Där vi – vi skärmtrötta – får ny energi, efter år av tappad riktning. Det är vår tur nu.