Tittar ut i mitt köksfönster, på fönsterbrädan visar temperaturmätaren -14 grader och utanför ligger snön på hög vid det torg där jag bor.
Att jag numera sällan har uppgifter att göra tidigt på morgon, ingen morgonklockas illvilliga ljud tvingar mig varken till buss eller tåg för att komma fram till någon arbetsplats i tid. Istället kommer tanken om vad man skall roa sig med idag.
Jag tillhör visserligen de som har möjlighet att tillbringa även vintern på vår campingförenings plats i Linghed även vintertid, men ålderstecknen där rädsla för halkan, snöskottningen eller bara tanken att frysa lite blir allt tydligare eller det kanske bara är latheten som diagnos som blir tydligare ju längre livet blir.
Men för varje timme längre som den ljusa tiden slår det tunga vintermörkret växer lusten att använda dagarna för att om inte leva ut så i alla fall leva utåt. För visst kommer tankarna att få ta en stol stirra på den där gula som värmer alltmer, det är dags att knäppa upp knappen närmast halsen, bära ut kaffekoppen och bara njuta av ingenting särskilt.
Att kunna växla mellan det bekväma stadslivet där alla bekvämligheter ligger på gångavstånd eller vara nära Lingheds eller Svärdsjös affärer är naturligtvis ingen storförändring och bara någon minuts biltur bort. Den största skillnaden är nog det vardagliga att inte vattnet fyller på sig själv, eller att knappen på toaletten bara betyder att det man vill bli av med finns en lucka ned. Fördelen är att både turen för att fylla på eller att tömma på de ställen som behövs ger en kortare motionsvända, men ger också social kontakt då andra sitter med samma behov att fylla vatten eller att tömma sina behov med det som inte är vatten. Men också de som man bara passerar med en hejning eller stannar till och byter några ord.
Jag ser hemtjänsten passera utanför fönstret, ser äldre med sina rullatorer passera mot affären på torget och förstår att var tid har sina olika vanor och möjligheter man kan inte räkna med att våra nästa dagar följer de rutiner som vi kanske är vana vid. Att jag inte kan sitta nere i bastun med mina campingkamrater imorgon eller längre fram för att morgondagens verklighet inte stämmer med dagens.
Att små saker som att få sitta ned några minuter och lyfta det som händer i världen med sina vänner i en bastu är en så viktig sak för mig, vad som gör att just bastu är en sådan samtalsöppnare har jag inget bra svar på förutom att det är en gemensam sak man utför och ingen har slips. Varken mentalt eller runt halsen
Mötesplatser oavsett i vilken form eller var de ligger har en stor betydelse i våra liv men jag har märkt att de får en allt större betydelse när arbetslivet inte är en del av vardagen, jag själv saknar både de formella mötena där man tillsammans försöker förbättra verkligheten till de möten där tankar bara byts utan krav men har förmågan att väcka nya tankar.
-7 grader varmare och en skriven krönika tillsammans med några eftermiddagsminuter tar oss lite närmare våren.