1988 klev Bengt Skött in som praktikant på Radiosportens redaktion. Just nu är han på de olympiska sommarspelen i Paris och bevakar sitt sextonde OS på plats. Här berättar Skött om sina starkaste OS-minnen, om spelens styrka och om när han ”kommer hem” till Orsa.
Vi är på väg in i den andra tävlingsveckan under OS i Paris. Det innebär att friidrottarna kliver in på Stade de France, och inleder sin jakt på medaljer.
I den mixade zonen (där de OS-aktiva möter media) kommer Bengt Skött att finnas på plats för att intervjua de aktiva för Radiosportens räkning.
Orsa-bördige Skött blev fast anställd 1991 och är nu i Paris för att bevaka sitt sextonde olympiska spel ”på plats”.
— Detta skulle ha varit det sjuttonde, men vid vinterupplagan av OS i Peking stoppade pandemin en majoritet av Radiosportens reportrar. Vi valde helt enkelt att ha ett ganska stort gäng på hemmaplan, allt för att inte riskera att hamna i något isolerat boende vilket blev fallet för de som kom till Peking och testade positivt för covid-19, säger Skött.
Vad är det som gör OS så speciellt?
— Jag skulle säga att det är tre saker. Det handlar dels om att OS är det evenemang, alla kategorier, alltså inklusive exempelvis kultur och film, som är det största på jorden. Det är en enorm träffpunkt med idrottare från 200 länder. Sen sätter miljön och staden som arrangerar avtryck på tävlingarna. Detta till skillnad från exempelvis ett sim-VM eller ett skidskytte-VM. Där är du på samma arena hela tiden. Här blir det en enorm variation, genom att de olika grenarna är utspridda i stadslandskapet, säger Skött och fortsätter:
Romantiken kring OS
— Den tredje delen är den romantiska känslan kring OS som funnits där sedan jag var barn hemma i Dalarna. Där var mamma och pappa var oerhört tillåtande för mig när det handlade om att tillbringa många timmar både vid tv:n och radion. Redan där hörde jag och la på minnet hur reportrarna upp sina referat och betraktelser journalistiskt. Att hemifrån följa de hjältar som spelen skapat, och då menar jag även internationella hjältar, och de stories som uppkommit har bidragit till den romantiserade bilden av OS. Det kan ha handlat om någon simhoppare som slog i huvudet, men tog sig till prispallen ändå. Det finns odödliga historier som levt kvar, säger Skött som under den första tävlingsveckan i Paris varvat uppdragen ute på tävlingsarenorna med att vara programledare.
Friidrott för Skött
— Vi har vår studio på plats här i Paris. Och precis som i alla andra journalistiska jobb handlar mycket om förberedelser. Att ha statistik och information om exempelvis hur det gick i OS förra gången, när Sverige tog sin senaste medalj i den eller den grenen och hur många guld vi tagit genom åren är väldigt värdefullt att ha förberett så att jag kan ge lyssnarna fördjupning och ett större sammanhang än att bara konstatera att ”här blev det ett brons i brottning”.
Nu under den andra tävlingsveckan i Paris väntar framför allt reporterrollen (och även något pass som referent) med stort friidrottsfokus för Skött.
— Kul att kunna konstatera att det är ett stort svenskt friidrottsgäng på plats. Det största sedan Los Angeles 1984, bland annat med världsstjärnor som stavhopparen Armand Duplantis och diskuskastaren Daniel Ståhl, säger Skött som efter 25 år i Stockholm nu har Uppsala som hemmaplan. Där bor han tillsammans med fru och son.
Nästa orsabesök
Men du Bengt; när väntar nästa besök hemma i Orsa?
— Det brukar bli tre rejäla besök under ett år. Vi var uppe vid midsommar, och efter OS kommer det att bli ett nytt besök. Då är det ju fortfarande varmt i vattnet så att man kan njuta av sommar och sol i Dalarna och Orsa igen.