Förr i tiden var cheferna för den statliga regionala förvaltningen kända för att med hjälp av polis och militär i bästa fall hålla ordning vid allvarliga konflikter – i värsta fall fatta beslut om att ingripa med vapen mot oskyldiga medborgare. Under efterkrigstiden har de statliga cheferna ofta blivit uppskattade för goda insatser i länens utveckling – till exempel Sven Heurgren i Jämtland/Härjedalen och Ragnar Lassinantti i Norrbotten – men de senaste åren mest omtalade för mindre smickrande insatser.
Den senast kända händelsen står landshövdingen i Norrbotten för som inte tycks kunna hålla sig till skrivna regler för bruket av alkohol vid olika sammankomster i residenset. Detta trots att Länsstyrelsen har som uppgift att kontrollera alkoholbruket i sin egen region. Dessförinnan har vi bland annat matats med uppgifter om anställning av personliga vänner som chefer, användning av tjänstebilar till privatresor, utnyttja förbjudna taxiresor vid inrikes hemresor och en del annat om vad som händer bland den pensionerade politiska eliten. Marjasins ihopklippta kvitton inte att förglömma.
Jag skrev 1969 en artikel i en dagstidning att landshövdingeämbetet borde avskaffas efter en del regionala kontroverser med landshövdingar i spetsen. Ett sådant förslag likställdes då med krav på att avskaffa kungadömet om man citerar skriftliga debattinlägg från tidigare landshövdingar som Per Eckerberg i Östergötland och Per Nyström i Bohuslän.
Hövdingarnas självbilder var inte bara påtagliga utan även konungsliga.
Idag är de statliga länsstyrelserna mestadels relativt anonyma kontrollorgan om vi ser till de egentliga uppgifterna. De skall övervaka att främst kommunerna håller sig till Riksdagens lagar och regler och kontrollera miljön i stort plus en lång rad detaljuppgifter av mestadels administrativ art. Sedan regionerna fick ansvaret för länens/regionernas fysiska och ekonomiska planering i samråd med departement och statliga verk är länsstyrelserna i stort ”avpolitiserade”.
Detta gör det naturligt att avskaffa det exklusiva pensionsförfarande som utnämningen av nya landshövdingar innebär. Ämbetet bör utlysas som en vanlig tjänst byggd på sakliga meriter. Trötta politiker är värda en vanlig pension!