Lästips:
Jag tar tåget ner till vår huvudstad på eftermiddagen efter nationaldagsfirande med allsång och körsång. Nu är min Rättviksdräkt utbytt mot vardagskläder och jag ska jobba i Stockholm några dagar. Solen skiner. Det är varmt.
Väl framme kånkar och bär jag mina ryggsäckar och drar rullväskan dit jag ska bo de här dagarna. Efter att ha installerat mig tar jag en sväng ut på stan för att äta middag. Kvällen är ljus och ljum, men i skuggan börjar det kännas kyligt.
Jag går förbi fler uteserveringar och restauranger. Det är mycket folk på stan. Jag vet inte om det är nationaldagsfirandet som gör att de flesta är så uppklädda i fina skjortor och slipsar, ljusa sommarklänningar, högklackade skor, sminkade för fest, välfriserade, skålandes i bubbel i höga glas…eller är man alltid klädd så i de här delarna av stan?
Jag för min del känner mig helt fel där jag går i mina gamla gympaskor, som visserligen jättesköna att gå i, men är ganska slitna. Min kjol är både praktisk och bekväm att ha på resa eller jobb, men inget att gå på fest i. Min trekvartslånga topp är väl använd och har nog sett bättre dagar. Kort sagt; jag är inte rätt. Jag passar inte in här för fem öre.
Jag undrar vad jag gör här överhuvudtaget.
Ju längre promenaden är, desto mer övertygad är jag att jag hamnat på fel plats.
Bäst jag går där bland de fashionabla höga husen ser jag något längre bort på gatan som kan liknas vid en uppenbarelse. En välbekant klädedräkt, som påminner mig om platsen jag åkte från i eftermiddags.
Mannen jag ser därborta bär Leksandsdräkt. Jag ser blåtröjan med de välbekanta broderade laskningarna på axlarna på långt håll när han kommer gåendes.
Det är ingen person jag känner, men jag blir ändå glad för kläderna påminner mig om hemma. Spontant går jag fram till den för mig okände mannen och berättar hur glad jag blir över att se en Leksandsdräkt här i huvudstaden.
Det är lite typiskt mig att prata med främlingar, se. Vi småpratar där på gatan en stund och visst är han från Leksand. Vi känner inte varandra, men han verkar ändå vara bekant och vi pratar om gemensamma företeelser och Leksand och plötligt känns allt bättre.
Vi flyttar fram tiden några veckor.
Den här gången är det Rättviksdräkter överallt. Nu är det midsommarafton och majstångsresning i byn där jag har så gott som all min släkt.
När jag går med de andra spelmännen mot majstångsplatsen ser jag dem alla längs vår väg; min familj, min moster och hennes man, min morbror och hans fru, min kusiner på både mammas och pappas sida.
Nu är känslan en helt annan; samhörigheten, släktskapet, att vara på rätt plats, att känna att jag passar in, att jag är en bland de andra.
Det är så här det ska vara och jag känner stor tacksamhet över det.
Till hösten börjar jag pendla för jobbets räkning till huvudstaden. Hur kommer det gå? Kommer det funka rent praktiskt och logistiskt? Kommer jag räcka till överallt? Kommer jag passa in igen?
Det vet jag inte idag, men jag gör ett försök och provar, så får vi se.