Det finns de som hävdar att ADHD är en superkraft, vilket knappast har undgått någon. I ett avsnitt av TV-programmet Solsidan bestämmer sig fru Schiller för att göra en utredning då hon misstänker att hon har ADHD. Hon får ingen diagnos, och sedan dess har diskussionerna kring termen superkraft förändrats. Sanningen är att det inte finns några fördelar med att ha en diagnos. Många som kämpar med sin vardag tar illa vid sig när någon påstår något annat.
Däremot behöver den som har särskilda utmaningar göra särskilda kompensationer. Detta innebär att människor med diagnoser och utmaningar ofta utvecklar förmågor som ”vanliga” människor inte gör. Till exempel kan någon med dålig syn utveckla mycket bättre hörsel eller känsel, eller att en person som hör dåligt blir skicklig på att läsa läppar. Det är dessa förmågor som eventuellt skulle kunna klassas som superkrafter.
Dessa “superkrafter” skulle kunna utnyttjas på ett fantastiskt sätt på arbetsmarknaden, men tyvärr ser siffrorna dystra ut. Bland personer med neuropsykiatrisk funktionsvariation (t.ex. Autism eller ADHD) är det endast 48 procent som är i arbete, jämfört med 73 procent av befolkningen i övrigt. En förklaring till detta kan vara att dessa personer inte får möjlighet att använda sina “superkrafter” i arbetslivet.
Ernst & Young har tillsammans med Prinsparets Stiftelse tagit fram en rapport som visar att Sverige skulle kunna tjäna 67 miljarder kronor mer per år om personer med NPF var ute i arbete i samma utsträckning som resten av befolkningen. Dessutom skulle vissa av dessa personer kunna vara långt mer effektiva om de fick fokusera på sina styrkor.
För hälsan och välmående är det avgörande att människor kommer ut i arbete, och därför behöver arbetsgivare lära sig att tänka om. Termen “inkludering” för ofta tankarna till etnicitet eller kön, men sällan till NPF-diagnoser.
Det är dags att bredda vår syn på inkludering. Genom att ge personer med NPF möjlighet att använda sina unika förmågor på arbetsmarknaden, kan vi inte bara förbättra deras livskvalitet utan även stärka vår ekonomi. Arbetsgivare måste inse värdet i dessa dolda superkrafter och anpassa arbetsmiljöer så att alla kan bidra med sina bästa förmågor. Det är inte bara rättvist, det är smart ekonomi.