När livet och vardagen rullar på som vanligt är det ofta lätt att glömma hur bra vi faktiskt har det. Är det inte konstigt att det måste hända någonting drastiskt i livet innan vi stannar upp och värdesätter det vi har.
Vi har alltför lätt att ta saker och ting för givna. Men när man ser sig omkring i världen idag förstår man hur oerhört mycket vi har att vara tacksamma över. Det gäller att ta sig tiden att stanna upp se det. Det är lätt titta på andra i sociala medier och tänka; ”tänk om jag också kunde ha den där bilen eller åka på just den där semesterresan”, istället för att tänka; ” tänk att jag får vakna i just mitt hem, bli älskad av just min familj och har just de vänner som bryr sig om mig.”
Vi har fred och frihet, mat på borden och tak över huvudet. Vi kan själva välja vad vi ska säga och tycka och i stor utsträckning hur vi vill leva våra liv.
Jag själv började tvivla på min egen riktning i livet under pandemin. Det var en tid som verkligen satt spår i mig och som jag jobbar med än idag. Jag ifrågasatte allt i mitt eget liv och hur vi lever här.
Jag har varit med om några livskriser tidigare, bland annat när vi miste vår förstfödde son Jonathan. Den gången kunde jag skriva mig ur krisen, men den här gången kändes det inte som att det räckte. För även om jag skrev ca 200 låtar/texter under pandemin, så var det ändå något som fattades. Jag kände mig otillräcklig, oönskad och väldigt svag.
Min vändning kom när jag började jobba med en så kallad ” tacksamhetslista”, där jag listade tio saker som jag var mest tacksam över i mitt liv.
Rådet jag fick var att jag så fort jag fick någon av mina mörka tankar skulle försöka bryta detta genom att tänka på min tacksamhetslista. Detta funkade långt över förväntan.
Jag fick även rådet att hålla mig ”på min sida av staketet” det vill säga inte bry mig så mycket om vad andra tyckte och tänkte om mina val och handlingar. Jag har alltid varit väldigt känslig för vad folk tycker och tänker om mig. Men jag insåg i mitt arbete med mig själv att det oftast handlar om de personer jag möter och inte så mycket om mig själv. Detta gjorde att jag hade lättare att ”förlåta mig själv” i vissa situationer och inte ta allt så allvarligt.
Jag tror att jag tillhör gruppen ”Highly sensitive people”, det vill säga ”högkänsliga människor” som lägger alltför stor vikt i vad folk tycker och tänker om oss.
Det här gjorde att jag kunde bli väldigt sårad och ledsen för saker och ting andra människor bara skulle rycka på axlarna åt. Tidigare har jag alltid trott att det har legat hos mig, men har genom mitt arbete insett att så inte alls är fallet.
Jag följer nu mitt eget hjärta och försöker vara ärlig mot mig själv och andra. Är det så att det inte funkar med andra så får man ibland välja att ta en annan väg.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag idag är en mycket lyckligare och tryggare person som har en stor kärlek till livet, framför allt kopplat till min familj och mina vänner.
Det här var min resa i min egen utveckling de senaste åren på det psykiska planet. Som jag berättade om i min tidigare krönika är jag idag inne på steg två på denna resa, som nu är nu på det fysiska planet. Jag har snart avklarat fem veckor av 16 Weeks Of Hell. Det är en resa som också varit otroligt lärorik, fast nu på ett annat plan. Nu har jag fått lära mig att lyssna på min kropp och se vilken fantastisk förändring vi alla kan få genom små ändringar i form av träning och kost. Men mer om det i nästa krönika….