Jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv där jag som 17-åring klev ned i det som kallades ”gropa” i de brukskaserner som låg bredvid Domnarvets järnverk och var på något sätt destinerat för oss grabbar.
Med tanke på min ålder var det dispens på de arbetsplatserna man fick vara på. Flytande järn var inte att tänka på. Däremot var hett järn helt okey, så mitt första jobb gick till Morganverket där det tillverkades eller snarare valsades olika järnprofiler som armering, tråd, vägräcke eller bandstål.
Jag kan än idag komma ihåg den speciella doften som kändes vid produktionen, arbetskamraterna som man minns, och den tunga skiftgången.
Vissa av kollegorna minns man mer än andra – profiler som fanns på en helt annan arbetsmarknad än som finns idag. De hade ofta smeknamn eller öknamn som inte skulle accepteras på dagens arbetsmarknad med de lagar och avtal som kom till under mina år. Dessa öknamn går trots alla år som gått sedan dess, inte att skriva om offentligt. Samtidigt så fanns det en sida som gjorde att man med glädje kom till jobbet på förmiddagsskiftet kl 04:00.
Jag minns mannen som kom till porten exakt samma minut varje dag och sade ”morssss” så långsamt att han hann passera alla som satt på bänken i porten och väntade på att gå ned i gropen. Jag minns också han som alltid brukade sova över före helgskiftet och som därför straffades med indragen helglön enligt avtalet. Och så minns jag han som hade dåligt ställt och som plockade andras gamla strumpor från soporna för att laga dem till sig själv.
Så har vi strukturen med skiftbasar som för varje skift delade ut olika jobb till de anställda, beroende på vilken produktion det var under just den veckan. Medarbetarna fick ställa sig upp för att delas upp i olika arbetslag, likt en fördelning av spelare i vilket idrottslag som helst.
Vissa ställen var så temperaturmässigt heta att jobba på, så när facket begärde mer folk på bandjärnet på grund av det, så krävde chefen bevis. Man ställde då upp små kurar av filtar där företagshälsovårdens sköterskor stod redo med en ändtermometer så att den som kört som bandare i värmen en timme fick sin kroppstemperatur bevisad under något skift.
Eftersom det snart visades att kroppen blev varm så godkände cheferna att det blev lite avbyte, så att gubbarna fick gå ifrån ibland. Ibland ledde vi faktiskt ut någon utomhus så de fick luft. Väldigt praktiskt, men det skulle väl aldrig ha godkänts idag.
Samtidigt tog man hand om trotjänarna på ett sätt som man många gånger skulle vara avundsjuka på idag. De kunde bli lite småreparatörer eller få gå ned på dagtid med diverse sysslor.
Det var många gånger farliga jobb trots att de yngre hade dispens. Det var ju ”hetor” – alltså varmt järn – som skulle valsas ned till ibland smala trådar och de trådarna vill inte alltid följa den väg de skulle gör. Ibland stack järntrådarna iväg helt oförberett och kunde träffa den som inte lyssnade noga och följde strängen som kom. Att ha ögon i nacken – att den obehagliga överraskningen kunde komma i form av gult järn – det fanns nog med hos de flesta.
Nu är den produktionen nedlagd, liksom att många av de som stod för den inte längre finns kvar. Men en industriepok var det, och många härliga minnen finns det kvar.