Har kommuner på landsbygden någon framtid?

För ett par veckor sedan publicerades en statlig utredning vars syfte var att ha synpunkter på framtiden för landets kommuner – särskilt de på landsbygden. Ska vi ha större och färre kommuner eller utveckla dem som redan existerar? Utredningens förslag blev att eventuella förändringar ska ske efter frivilliga överenskommelser. Lokala behov ska styra. Statligt tvång är inte önskvärt enligt texten i slutrapporten.

Till det märkliga i denna process hör att både utredaren själv – förre landshövdingen och tidigare KS-ordföranden i Skinnskattebergs kommun Sven-Erik Österberg samt Civilminister Erik Slottner (Kd) – under förra året i intervjuer i bland annat Dagens Samhälle sagt att de gärna ser att kommunerna blir större och färre. Om kommunerna inte frivilligt går samman uttalade båda att staten bör agera aktivt.

Det är också anmärkningsvärt att vare sig svenska folket eller landets kommuner ställt krav på att skapa större kommuner. Sverige har redan mycket stora kommuner och i snitt de största i hela Norden. Ett annat säreget förhållande är att partiet som drivit tesen om att inte centralisera det som kan lösas på lokal nivå – Kristdemokraterna med sin tidigare hyllade subsidiaritetsprincip – nu genom ministern Erik Slottner står bakom önskemålet att skapa större kommuner.

Varje gång folket tillfrågats genom lokala folkomröstningar åren efter den senaste stora kommunreformen i början av 1970-talet har svaret blivit nej till storkommuner. Vi har tvärtom fått fler kommuner efter 1970-talets beslut genom delningar av storkommuner som berörd befolkning och lokala politiker ställt krav på.

På så sätt har vi fått nya kommuner som Vadstena, Dorotea, Trosa, Lekeberg och Nykvarn och 290 i stället för 277. Om regeringarna på 1980- och 1990-talen varit lyhörda för befolkningens önskemål vid genomförda lokala folkomröstningar i ytterligare ett antal kommuner skulle vi fått 12 nya (totalt 302 stycken) med kommunnamn som Hova, Torshälla, Hallstavik och Tullinge.

Slutrapporten är väldigt ensidig och känns som en helt onödig statlig utredning.

Förslag för att stärka och utveckla kommunerna klarar kommunerna av själva. Det behövs ingen kontrollerande statlig ”dadda”. Jag återkommer i ämnet.