En kall vinterdag hemma i Forssa, min kära hustru sitter med händerna i de trådhärvor som på något konstigt sätt ska monteras till barnbarnsbarns tröjor eller mössor eller något helt annat.
Eftersom jag i min egna fantasi och uppfinningsrikedom inte har denna förträffliga gåva till de efterlevande, lever jag fortfarande med en fot i mitt gamla yrkesliv. Jag försöker läsa och försöka förstå vad som händer i samhället oavsett om det är på hemmaplan eller ute i världen.
Ibland får vi förtroende att umgås med våra nära och kära. Oftast blir det intensiva stunder med de små, ibland efter skola och förskola.
Tankarna i stunderna efteråt går ofta tillbaka till den tid då jag själv var i deras ålder. Det var ju en tid när dagarna inte var fyllda med telefoner – förutom den som var svart med en rund ring som gick att vrida till numren noll till nio. Att mitt på dagen kunna sitta inne och titt på TV fanns inte.
Glädjande nog fanns det många barn i området och det fanns heller ingen rädsla över att släppa ut barnen för att de skulle kunna leka själva. Och fritidslivet som barn bestod av olika idrotter eller bara att kasta kula med en grop utgrävd ur isen på bakgården.
Att det hänt stora förändringar i samhället kan man inte undgå att märka. Men att världspolitiken varit orolig redan på 1950- och 60-talen minns man. Att världen stod nära ett anfall för kärnvapenkrig redan 1962 i en konflikt mellan Ryssland och USA var man medveten om redan som barn. Om man förstod risken ska jag däremot inte uttala mig om, men information gick ut även till oss barn och skapade en viss osäkerhet.
Det är lätt att reflektera mellan då och nu, till hur dagens unga får sin info direkt från sina apparater med direkta rapporter dagligen genom att de reflekteras av duktiga reportrar som finns på plats.
Vissa minnen sitter kvar som den tysta minut jag upplevde utanför Domnarvsvallen samtidigt som Dag Hammarsköld begravdes.
Att få sitta ned och tänka och fundera och även få sätta några rader i en krönika ger perspektiv. Att gå tillbaka till fåtöljen efter att kaffet kokat klart, prata lite med hustrun och se några färgglada vyer i tyget som kommit till under stunden när tanken och raden blivit ett stycke… Allt detta är egentligen underbart. För ibland kommer underbar närhet från det som finns nära oss.
Även om hot och oro förmedlas till oss genom dagliga nyheter.
Jag har bestämt mig för att under året 2024 ska jag försöka se det lilla, både hos mig själv och andra.
Att ge mig tid för att utveckla det som man ofta glömmer och tror att det alltid kommer att finnas där. Saker som finns kvar oavsett om man kommer att uppleva det eller bara vara en del i det.
Det är några dagar sedan jag och kompisarna spelade kula på Torggatan och fascinerades av de färgglada kulor som rullade ned i de urgröpta hålen och fyllde den egna påsen.
När barnbarnsbarnen ringer och vill komma hem till mig ska jag tänka på den tid då mitt umgänge med mina kamrater och vår egna fantasier stod för dagarnas lek och uppfostran.
Och att egentligen ser livet rätt likt ut i dag som igår. Ta vara på den.