I Ragunda kommun i Jämtland – en landsbygdskommun med drygt 5100 invånare – finns en rektor i en mindre skola som vägrar att låta, enligt hennes mening, orimliga besparingar påverka barnens villkor och framtid. Rektorn i Stuguns F9-skola med knappt 200 elever motsätter sig kommunstyrelsens omfattande besparingsförslag. Hon överskrider istället budgeten för att klara skollagens krav på en godkänd undervisning för alla barn.
Politikerna reagerar genom att kalla in henne till samtal. Blir det förhör, utskällning eller i värsta fall avsked? Enligt intervjun i tidskriften Vi Lärare (nov. 2023) säger rektorn Malin Rimmö att…”årets budget utgick bland annat från att ingen i personalen någonsin skulle bli sjuk och att ingen elev skulle behöva något extra stöd”.
Hon säger vidare i intervjun att…”det jag inte förstår är hur ett finansieringssystem som utarmar skolorna bara kan få fortsätta. Jag hoppas att fler rektorer gör som jag” och tillägger att…”det inte skulle gå att erbjuda eleverna den skola de har lagstadgad rätt till med den budget hon fått”.
Kommunalrådet är inte särskilt glad över rektorns initiativ och framhåller att …”man kan inte göra så här. Rektorns ansvar är att på bästa sätt förvalta de resurser som avsatts. Att hitta vägar för att få pengarna att räcka till och få verksamheten att fungera”. Han säger vidare att rektorns agerande ställer till det för övriga kommunala verksamheter.
Den här i grunden absurda situationen i Ragunda finns säkert över hela landet och är ett direkt resultat av att kommunerna inte fått de statsbidrag som SKR (Sveriges kommuner och regioner) krävt för att undvika den kris som rektorn i bland annat Stugun slagit larm om.
Dilemmat för båda parter är solklart. Rektorn vill inte ta ansvar för att barnens undervisning blir undermålig och påverkar vissa barn extra hårt. Inom budgeten kan hon inte lösa problemen. Kommunen har också ett dilemma. En urdålig ekonomi utan tillräckliga statsbidrag.
Finns det någon lösning på kort sikt?
Höjd kommunalskatt för skolan efter dialog med medborgarna är en möjlighet.
På lång sikt kanske statligt huvudmannaskap?
Risken är annars att barnen tillfogas ett i värsta fall livslångt hinder och ett oförtjänt nackdel!