Det lackar mot jul och förväntningar har byggts upp. De tomtar som har gömt sig i mitt källarförråd har likt en gammal rockgrupp beslutat sig för att göra comeback. Trots att det lovades efter förra julen att det möjligen kunde max bli något soloframträdande på någon lite scen som en fönsterbräda.
Men det blir som det brukar. Managern vill återigen uppleva den förra julen och den ska vara precis som den alltid har varit, så det blir till att gammelnissen får gå backstage och leta bland alla kartonger. Nu ska det firas jul med rödklädda trumpetare i porslin och tomtefar med en mage stor nog att husera ett värmeljus.
Snart finns de överallt. Det går inte att värja sig mot små som stora nissar.
Sedan ska det köpas julklappar. Att som gråhårig gentleman gå in i en butik med dataprylar är en intressant upplevelse. Om man kommer in i butiken när det är lite folk – och de relativt unga försäljarna står och väntar på kunder i sina käcka luvor och ser mig komma – så uppstår ett spel.
Det heter ”Hur ska man undgå den gamle”.
De tittar på varandra och försöker låtsas vara upptagna med något som är omöjligt att fatta. Men jag förstår dem. Tankarna de har är säkert:
”Inte nu igen! Ska man försöka förklara teknik för en 70 plussare. Som i bästa fall har erfarenhet av en trycktelefon, som inte förstår de basala uttrycken och tror att molnet är en häst på Solvalla.”
De vet att deras egen stressnivå kommer att ligga på en nivå som är mellan förvirring och uppsägningstankar. Man skulle önska att man kunde få vara närvarande och lyssna vid första fikarasten. Om hur de formulerar sina anekdoter för att berätta för barnen på julafton om den gamla mannen som skulle köpa en mobiltelefon och verkade komma direkt från en tid som passade till filmen ”Tillbaka till forntiden”.
Nu finns det ljuspunkter i juletid också och då menar jag inte det som lyser upp verandor och balkonger. Nu är det bästa att få se hur barn, barnbarn och barnbarnsbarn ser fram emot julen. I bästa fall är barnen lediga från jobbet, barnen underhåller barnbarnen, och barnbarnsbarnen håller de äldsta i trim.
Efter julmaten brukar någon slags koma slå till obarmhärtigt och plötsligt. När det ska ses på Kalle Anka känns det som om man tittar på någon lång version av Ingmar Bergmans film ”Det sjunde gomseglet”.
Det brukar finnas någon slags rutin när barnen försvunnit i presentpapper från de julklappar som egentligen skulle bli så mycket färre än tidigare år. Tågordningen brukar vara att någon av de äldste pliktskyldigast säger att ”nu måste vi nog tyvärr åka hem”, och tackar för en trevlig kväll. Barnbarnsbarnen har för länge sedan glömt att de äldre åkt därifrån, försjunka i sina högar av leksaker.
För egen del börjar julkänslan just där, när ytterdörren slår igen och man är hemma. Man är nöjd men längtar ändå till en sista bit julskinka och att sjunka ned i fåtöljen och känna att man mår riktigt bra, och ler i tanken åt att barnen har varit så glada.
På kvällskröken kommer alltid också tankarna på de som inte får uppleva en riktig God Jul.