Svensk idrott bör se sig i spegeln för att få fler unga utövare

Vi har identifierat åtta områden som innebär trösklar in i idrottsverksamheten idag. En av dessa är de ökade kostnaderna.
Höga kostnader för att delta i idrottsverksamhet är tyvärr ingen ny fråga. Centrum för idrottsforskning och Riksidrottsförbundet har tagit fram ett antal rapporter de sista 20 åren som visar att det inte blir bättre – snarare tvärtom.

Med den situation som råder idag med hög inflation och höjda räntor är risken uppenbar att situationen kommer att försämras ytterligare. Redan idag ser vi att många barn och ungdomar aldrig får möjlighet att delta i idrottens verksamhet, framför allt barn och ungdomar från socioekonomiskt utsatta familjer.

Tyvärr är det så att mycket av kostnaderna genereras av idrotten själv.
Specialidrottsförbunden ställer krav på att anläggningar ska ha vissa funktioner/standards. Detta gäller framför allt arenor för stora lagsporter för de högre serierna. Ett visst antal sittplatser, jumbotroner i taket, VIP-rum, restauranger mm leder till stora kostnader för byggnationer och löpande underhåll. I många fall blir kommunerna en part i dessa byggnationer. I vissa fall som delägare, borgenärer eller via långa hyreskontrakt. Detta kan i värsta fall leda till att kommunerna minskar sitt stöd till barn och ungdomsidrotten.

Specialidrottsdistriktsförbunden har bland annat hand om seriespel samt organisering av matcher och tävlingsverksamhet. Med den geografi vi har i vårt län/vår region leder det ibland till långa resor.

För att vara medlem i en idrottsförening behöver du betala en medlemsavgift och ofta också en träningsavgift. I medlemsavgiften ingår bland annat en försäkring som du behöver om du råkar illa ut under träning eller tävling. I träningsavgifter ingår exempelvis kostnader för hall/lokalhyra, utrustning som föreningen tillhandahåller, kostnad för domare, anställd personal och resor.

Våra olika idrottsföreningar bedriver sina verksamheter på olika sätt och med olika ambitionsnivåer. Vissa idrotter är dyrare än andra. De stora utgifterna för utövarna/föräldrarna i många idrottsföreningar är utrustning, resor och cuper/läger. Enligt en rapport från Riksidrottsförbundet som har några år på nacken var medianvärdet för att ha sitt barn i traditionell idrott 5 128 kronor per år och barn, men i vissa idrotter var kostnaderna så höga som 10 740 kr/år/barn. Deltog barn på läger på sommarloven kunde kostnaderna vara 20 000 kronor per år och barn. Kostnaderna har säkerligen inte gått ner sedan dess.

Föräldrar vill naturligtvis sina barns bästa och riskerar att dras med i kostnadsökningarna genom att köpa dyr utrustning som kanske inte alltid behövs utifrån den färdighetsnivå som barnen har. Företag som tillverkar produkter och utrustning vill naturligtvis tjäna pengar på sin verksamhet. Utövarna ser vilken utrustning som finns inom respektive sport och vill ha bra saker. Dessutom finns ibland en tendens att utövarna vill ha årets modell/färg på sina dräkter/redskap/utrustning.

Vem kan då göra vad för att bryta denna kostnadsutveckling?

Grundtanken inför OS 2030 är nu att bryta den negativa spiralen med dyrare spel och se till att använda de anläggningar som finns istället för att bygga nytt. Hållbarhet är ett av nyckelorden. Om vi inte bryter den negativa spiralen vi är inne i just nu kan det på den globala nivån innebära att det bara är rika oljeländer som har råd att arrangera stora idrottsevenemang.
Omsätter vi detta till den nationella nivån skulle det kunna innebära att det bara är barn och ungdomar från den välbeställda medelklassen som skulle kunna delta i idrottsverksamhet i framtiden.

De samhällseffekter som detta skulle föra med sig skulle inte vara positiva. Dessutom skulle det innebära färre utövare och därmed färre medaljer på internationella mästerskap.

Vi är många aktörer som är en del av svensk idrott. Vi behöver alla se oss i spegeln och se vad vi kan göra för att bryta kostnadsutvecklingen och möjliggöra för fler att börja- och stanna kvar i idrottsrörelsen.