Sexuella övergrepp är aldrig barnets fel

En granskning från Ekot visar att flickor betydligt oftare än pojkar tvångsomhändertas enligt LVU på grund av sexuella orsaker eller övergrepp. ”Sexuellt beteende”, som sexuella övergrepp men även sexuella relationer, angavs som skäl för tvångs-omhändertagande för var tredje flicka men bara för var sextonde pojke.

I domarna kommenteras sällan pojkars sexuella liv, medan det förekommer kommenterar som indikerar att flickor genom sin sexuella aktivitet riskerar att hamna i en situation där hon blir sexuellt utnyttjad eller gravid i ung ålder. Ingen verkar bekymra sig över en pojkes risker att bli förälder i ung ålder, vilket är en risk som torde finnas även för en sexuellt aktiv pojke.

Flickor utsätts oftare för sexuella övergrepp än pojkar, vilket kan förklara en del av att sexuella övergrepp oftare förekommer i domar som rör flickor. Det är väldigt allvarligt och flickor som har utsatts måste få rätt stöd. Däremot är det inte ett ”eget beteende” att bli utsatt för sexuella övergrepp. Därför är det minst sagt anmärkningsvärt att det i vissa beslut går att läsa att flickor ”låtit sig utsättas för övergrepp”, vilket tydligt härleder till hennes eget beteende.

Ett barn kan inte låta sig utsättas för sexuellt övergrepp. Ett barn blir utsatt för sexuella övergrepp. Ett övergrepp är inte ett eget beteende eller ett eget beslut, och att ha ett aktivt sexliv ska ses som risk för att utsättas för övergrepp. I sådana resonemang finns ett förakt inbakat, som grundar sig i en skyll-dig-själv-mentalitet. Vad är alternativet – ska tjejer och kvinnor inte ha sex överhuvudtaget?

Denna syn på kvinnor och flickor är inte ny. Den har varit närvarande i bland annat våldtäktsfall, då exempelvis kvinnors klädsel eller berusningsgrad har angetts som förklaringsgrunder för sexualbrott. Den här synen reducerar kvinnor och flickors kroppar till objekt som under vissa villkor alltid kan antas vara tillgängliga för män. Det är dock inte en syn som ska ursäktas eller accepteras. Den är förlegad.

Att beskriva sexuellt umgänge som ett riskbeteende för sexuella övergrepp är inte bara en förlegad syn, utan det betyder också att ansvaret förflyttas från gärningspersonen, som oftast är en man, till den utsatta, som oftast är en kvinna eller flicka. Det betyder att flickor får stå till svars brott som de har blivit utsatta för när beslut om tvångsomhändertagande tas. Vi undrar varför det verkar vara en omöjlig ekvation att hålla den som begår ett övergrepp – ett brott – ytterst ansvarig för sina egna handlingar?

Barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp behöver rätt stöd. Att barn och främst flickor skambeläggs när de har utsatts för brott, är motsatsen till det. Sexuella övergrepp är aldrig barns fel.

Sexuella orsaker kan vara en grund för omhändertagande, men flickor och pojkars sexualitet bedöms olika. Det är ett problem som Dalarnas kommuner med krafttag behöver ta tag i.