I förra veckan kom statistik som visar att kvinnor fortfarande arbetar gratis en del av sin arbetsdag när man jämför kvinnors och mäns löner i yrkeslivet. I slutet av förra året fick vi veta att Afghanistans ledning portar kvinnor från universiteten. I den medicinska forskningen i vårt land prioriteras män eftersom det är krångligare att forska på kvinnor då deras kroppar är cykliska. Det i sin tur gör att kvinnor felbehandlas och till och med dör.
Kvinnan är fortfarande familjens projektledare, det visar flera undersökningar, trots att hemmafrun inte längre är vanlig i Sverige. Det betyder att många kvinnor har två jobb att sköta, ett på det avlönade jobbet och ett (oavlönat) hemma.
Kvinnor har lägre pensioner på grund av sina låga löner i de typiska kvinnoyrkena och på grund av att de oftare varit föräldralediga och kanske arbetat deltid när barnen växt upp.
Jag kan fortsätta att räkna upp exempel på områden där jämställdheten har stora brister – som i rättsväsendet, i politiken, i bolagsstyrelserna och i de så kallade hederskulturerna men min poäng är att precis som personalen i sjukvården inte kan leva på applåder från balkongerna kan jämställdheten inte bli bättre av ett ”grattis på Internationella kvinnodagen”.
Dagen har kommit till för att uppmärksamma kvinnors situation världen över och det finns sannerligen otroligt mycket som inte kan viftas bort med ett grattis. Det är så sorgligt då det egentligen skulle kunna se så mycket annorlunda ut. Strukturen som skapar och är orsaken till ojämställdheten skulle behöva synas och tillintetgöras så att utvecklingen kan gå framåt i ett snabbare tempo.
Jag läser och försöker lära så mycket som möjligt om en del av kvinnorna i början på förra seklet som är föregångare till det jämställdhetsarbete som bedrivs idag: Ellen Key, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Hilma af Klint, Ester Blenda Norström och många fler. Deras arbete finns väl dokumenterat idag och det är bara att ta för sig av historien.
Suffragetterna förde sin hårda kamp i till exempel England och här i Sverige hade vi Anna Whitlock som grundade Svenska hem för att göra livet lite bekvämare för kvinnorna i början på 1900-talet. I tv-serien Fröken Frimans krig kan vi lära oss mer om det. De gjorde ett starkt och gott arbete, men tyvärr räcker det inte på långa vägar. Rösträtten för kvinnor är trots allt en av grundpelarna för ett jämställt och jämlikt samhälle och det har vi dessa kvinnor att tacka för.
Jämställdheten blir heller inte bättre av sig själv. Till syvende och sist börjar den hos var och en av oss.
Att se oss omkring för att upptäcka strukturer och deras verkningar i stort och smått kan vara en strategi. Ta ansvar, försöka förstå, se och lyssna. Och då och då fundera över vilket samhälle och vilken värld vi vill ha – en polariserad med männen på ena kanten och kvinnorna på den andra, eller en jämställd planet där möjligheter och förutsättningar inte ska bero på vilket kön man har. Det är enkelt att välja tycker jag. Att en arbetsplats blir mer dynamisk med både kvinnor och män bland de anställda finns det forskning som bevisar. Detsamma kan nog gälla i ett större perspektiv.
Så – inga grattis på Internationella kvinnodagen! Låt den istället bli en dag då vi reflekterar över de här viktiga frågorna ensamma eller tillsammans med familj, vänner och kollegor. Låt sedan samtal och tankar smitta av sig på alla andra av årets dagar!