Året som dök upp ur minnet var 1963. Jag bodde då på Hushagen, eller på bruket som vi kallade de röda längorna som hörde till och drevs av Bostadsbolaget. För att få lägenhet där krävdes att man var anställd av Stora Kopparberg och Domnarfvets järnverk.
Att jag kom att tänka på det enskilda året berodde egentligen på en hitlåt som spelades det året. Bandet var The Trashmen och låten som spelades om och om igen var ”Surfin´ Bird”.
När låten rullade på skivtallriken det året, rustade fastighetsbolaget våra kaserner, och vi fick flytta till en annan lägenhet, vilket vi gjorde med glädje för nu skulle det moderniseras. Varmvatten – detta moderna påfund – skulle göra vardagen lättare. Inte för att det skulle bli dusch eller badkar, men ändå det blev en klar förbättring av boendemiljön men också vardagsbestyr som disk förenklades.
När man tänker tillbaka på sina tidiga år och de förutsättning som vi då befann oss i och reflekterar över den tiden och naturligt nog filosoferar över skillnaderna, så förstår man ju att man har blivit gammal förstås. Men tanken kommer också på vilka drömmar om framtiden som vi hade och hur de påverkade oss.
Vi brukspojkar – för av någon anledning var det mest pojkar i min åldersgrupp som bodde där – sparkade mest fotboll eller spelade hockey på vintern. Vi samlades och ”delade av” som vi sa. Ibland frågade vi någon före detta domare som bodde där om de kunde döma oss, vilket de gärna gjorde. Matcherna spelade vi på ”Lungsot” som folkhumorn döpt den till, då Järnverket inte låg långt därifrån och som spydde ut sin brandgula rök. Att ploga bort snön när det var vinter gjorde vi bruksungar själva och man minns det som igår när skrapan slog stutt och skaftet träffade de nedre regionerna.
Men visst var det en miljö som trots de yttre preferenserna var som gjord för en lycklig barndom. Om inte annat så märks det idag. De flesta av oss bor, om inte kvar på Hushagen så åtminstone i närheten. Det var inte många som studerade vidare och de gjorde varken klassresor eller geografiska resor. En anledning till det var säkert att Järnverket fanns där som alternativ om man nu skulle få idén att söka jobb någon annanstans.
Möjligheten att prata bort en stund och prata om livet, och om vilka som försvunnit från jordelivet, finns alltid i den geografiska närheten när vi nu skriver 2023.
Nu snurrar ju ingen EP eller LP på skivtallrikarna längre, men visst finns möjligheten att lyssna på Surfin Bird eller andra låtar. Att jag 2023 muntligt skulle säga åt en ”smart högtalare” på väggen vilken låt den skulle spela, fanns då inte i min vildaste fantasi.
Att kunna bada och duscha i varmvatten på kasernerna på Hushagen har varit en självklarhet i många år, så de flesta tycker nog att jag är född på stenåldern.
Om vi ser framåt lika många år skriver vi 2083. Då kanske någon krönikör på Dalabygden sitter och beskriver 2023 och filosoferar hur livet har utvecklats. Förhoppningsvis tänker han eller hon tillbaka på sin lyckliga barndom med ett leende på läpparna, och tänker ”vilken tur att jag inte föddes på 50-talet och måste lyssna på the Trashmen”.