Hur mycket hjärta blev det av Hjärtlandet?

De högljudda ropen om att vi efter årets val skulle få en landsbygd präglad som ett Hjärtland ser mer och mer ut som en svagt hörbar ursäkt för dess motsats. Vad blev det kvar av de intensiva löftena om låga drivmedelspriser, bättre service i och betydligt mer pengar till landsbygdens kommuner och en framtidsinriktad miljö- och energipolitik? Det känns som om löftena inte var anpassade till verkligheten utanför storstäderna.

Utan tvivel står vi inför en osedvanligt svår period de närmaste två åren ytterst orsakad av den diktator som styr ett geografiskt stort land alldeles i närheten av Norden. Lågkonjunktur, skyhöga energipriser, höga räntor, dyra livsmedelspriser och höga hyreskostnader drabbar de flesta av oss.

I ett sådant läge är det oerhört viktigt att visa lokal och regional solidaritet där landsbygden med dess många bruksorter och landet norr om Mälardalen annars får bära ett extra tungt ok på sina axlar. Det vet vi från 1990-talets och 2008-2009 års kriser.

För att kommunerna i Mellansveriges landsbygder ska kunna behålla sin grundläggande medborgarservice finns ett behov av att omedelbart öka statsbidragen med åtskilliga miljarder kronor. Kommunerna kräver 20 miljarder för hela landet och regeringen ger dem cirka en tredjedel. Om detta inte ändras kommer det i första hand att påverka antalet anställda och arbetsmiljön i omsorgerna, vården och skolan i varenda kommun.

I praktiken får landsbygden inte alls några reella bidrag från staten utan bara en liten återbäring på de resurser och arbetsinsatser som landsbygden skänkt främst storstäderna under de senaste 100 åren. Jag tänker inte bara på mängder av utbildade ungdomar som flyttat till de relativt välmående städerna utan också den billiga energin, de många råvarorna, de utmärkta livsmedlen, finansieringen av städernas omfattande infrastruktur, drygt 250 000 välbetalda myndighetsjobb och stora privata kapitalresurser.

Om landsbygden ska få ett livgivande hjärta behövs snabba insatser som utbyggt IT-nät, fler bostäder, lokala lärcentra i varje kommun, en fullödig kollektivtrafik och säkra vägar.

Visst går det att ge landsbygden ett nytt hjärta men då krävs omedelbar syretillförsel. Det har regeringen missat!