Att den här krönikan handlar om min relation till politiken är rätt komisk. Att skriva om politik har nämligen varit min största utmaning hittills. Tack vare journalistiken har jag fått utmana mina rädslor och blossat liv i ett intresse som tidigare inte existerat.
Det är söndag den elfte och jag sitter som klistrad framför tv:n. Det är valvaka. När reklamen drar igång på TV4 blippar jag över till SVT. Det ligger en spänning i luften, både i vardagsrummet och i tv-studion. Det här är första året som jag på riktigt följt den politiska slutspurten. Sanningen är den att jag tidigare inte brytt mig särskilt mycket om politiken.
Politik har för mig varit ett skolämne att överleva och ett samtalsämne att undvika. Under min uppväxt var politiken något som orsakade konflikt vilket präglade hur jag hanterade den, nämligen undvikande. Än idag kan konflikträdslan kicka in när det hettar till under en partiledardebatt på tv:n, trots min trygga plats i soffan.
2022 tågar in och det är inte bara året då jag väljer att utbilda mig till journalist, det är också valår. Problematiken i den kombinationen slog mig i augusti när jag blev ombedd att skriva artiklar inför det stundande valet. Så här med facit i hand känner jag en stolthet över de artiklar som gick i tryck. Men de var bland det svåraste jag har gjort. Utan hjälp från kollegor och tålmodiga intervjupersoner hade jag inte rott det i hamn.
När jag först blev ombedd att skriva om något kopplat till valet var jag på väg att kasta in handduken, laptopen och min framtid som journalist. Får man erkänna att man känner sig rädd och oinsatt? Jag vet inte, men det gör jag nu. För på väg till politikerträffar och inför telefonsamtal kände jag så. Konflikträdslan dök upp som en oinbjuden gäst.
Vad blev då vändpunkten? Att göra det ändå. Trots rädslan och känslan av otillräcklighet var jag tvungen att göra det. Jag behöll handduken, laptopen och tron på en framtid som journalist och begav mig iväg för att landa några artiklar om politiken i närområdet.
Vi har ett valresultat, slutspurten är över och nästa maratonlopp kan börja för Sveriges ledare. Hemma i lägenheten fortsätter jag att lyssna på mediernas rapportering, ser på sändningar och inser plötsligt att den där rädslan har försvagats. Ett nyfiket intresse har tagit dess plats. Det som en gång skrämde mig har istället skapat utrymme och vidgat min komfotablazon.
Vad har jag då lärt mig av allt detta? Om man följer den politiska processen inför ett val blir den mer intressant och man känner sig delaktig. Kloka ord från erfarna kollegor kan vara precis det som behövs för att man ska våga. Ibland måste man trotsa sina rädslor och göra det ändå.
Både du och jag klarar av mer än vad vi tror. När vi bevisar det för oss själva kommer vi se tillbaka på det som en gång skrämde oss och se att det inte var så farligt trots allt.