Något som jag tror de flesta är beredda att skriva under på är att antalet NPF-diagnoser (Neuropsykiatriska funktionsvariationer exempelvis ADHD och autism) ökar i samhället.
Socialstyrelsen uppskattar att 4,5 procent av flickor och nästan nio procent av pojkar mellan tio och 17 år hade en adhd-diagnos 2020, att jämföra med 2,9 respektive 7,1 procent 2015. Dessa siffror visar i alla fall att det ökar, och att vi framförallt blivit bättre på att hitta flickorna.
Jag jobbar med dessa barn och ungdomar både i skola och i hemmet och jag älskar dem. På något sätt finns en genuinitet hos dessa individer som inte är jämförbar med neurotypiska eftersom de inte sällan sliter med att följa sociala normer och ofta hamnar i att berätta hur det känns, antingen med ord eller med känslouttryck. Jag gillar det.
Men diagnosens syfte borde vara att dessa personer primärt ska må bättre och förstå sina svårigheter bättre, och med hjälp av behandling få ut mer av sitt liv.
Diagnosen är ett underlag för de svårigheter som sammantaget skapar de kriterier som krävs för att få bokstavskombinationen på ett papper. Men längre bak i texten hos barn och ungdomar finns också de styrkor som dessa individer besitter.
Jag upplever att ofta, alldeles för ofta, så har dessa personer tagit till sig diagnosen som ”detta är den jag är” och lever sedan efter den premissen. Självklart finns ett stort värde i självacceptans, men beskrivningen av personen INNAN diagnos och utan behandling är givetvis inte hela storyn.
Se till att ungdomen får läsa om sina styrkor många fler gånger än sina begränsningar, men förstå också att dessa begränsningar var det som gjorde att personen fick diagnosen. Med hjälp av utbildning, medicinering och psykoterapi så ska självklart dessa problem bli bättre. Några av dem kanske riktigt bra och några fortsätta vara en stor utmaning. Det är inte statiskt.
På samma sätt som den neurotypiska kämpar med att förändra saker i sitt liv, kanske lära sig att prata inför folk eller våga säga sin åsikt, kan också den med diagnos fortsätta att kämpa och utvecklas till en bättre individ.
Fortsätt gärna ge diagnoser och hitta dessa kämpande ungdomar, men sluta aldrig att ge dem förståelsen för att de kan utvecklas, ända tills de dör!