Central- byråkraterna ger sig aldrig!

Så långt tillbaka som 1950-talet har byråkrater i den statliga centrala förvaltningen i Stockholm med jämna mellanrum förespråkat att vi borde ha färre och större kommuner och regioner. Påståendet har som regel varit att det blir lättare (underförstått, för staten) att styra landet och få ut mer av skattepengarna.

Att storkommuner och storregioner flyttar den verkliga makten från lokal och regional nivå till byråkratin inom regeringskansliet och statliga myndigheter – från land till stad – tycker centraliseringsivrarna är ovidkommande. De ser inte ens problemen!

Under 2000-talet har flera regeringar avstått från förslag om att ge centralbyråkratin mer makt via storkommuner och storregioner. Den statliga Ansvarskommittén (2007) önskade göra om Sverige på samma sätt som Gustav Vasa och kraftigt utöka den statliga centrala makten.

Den likaledes statliga Indelningsutredningen kom därefter i flera omgångar med förslag om att skapa sex stora regioner av 21 län med samma argument som vi hört i decennier. Större regioner påstås ge mer välfärd men frågar ”hur” blir aldrig riktigt besvarad.

Centralbyråkraterna ger sig dock aldrig. Nyligen pläderade några personer med fast förankring i den centrala statsbyråkratin (DN Debatt) för att sjukvårdens problem är så svåra att endast staten kan ta ett övergripande ansvar istället för att regionerna (de tidigare landstingen) får fortsätta att styra.

Detta säger de utan att erinra sig statens många misslyckanden med centraliseringen av polisen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, posten, statliga banker och investmentföretag, mentalsjukvården och en hel del annat som statens institutionsstyrelse för unga kriminella.

Varför riskera även sjukvården med att montera ned demokratin i regioner och kommuner och istället ge makten till fjärrstyrande statsbyråkrater? Trots att Sverige har en kvalificerad sjukvård och bland den bästa i världen har vi uppenbara problem med långa sjukhusköer på i första hand våra akutsjukhus, för många stafettläkare och för få kvalificerade lokala sjukvårdscentraler.

Att lösa dessa problem med centraliserat beslutsfattande via en stor statlig byråkrati är som att försöka bota huvudvärk med halshuggning. Fortsättning följer.