Barn behöver ledare som ser dem

Jag är själv fotbollsspelare i ett trevande Enviken IF, vi har just börjat spela i division 7, men också ledare för barnidrott. Då bland annat inom fotboll.

Idrotten är en fantastisk mötesplats där barnen får lära känna sina kroppar, sina styrkor, att få uppleva hur det är att vara trött och ändå fortsätta kämpa, att få lära sig sina begränsningar.

I barnfotboll utser man inte vinnare. Svenska Fotbollförbundet beslutade i november 2015 att införa ett förbud mot att kora segrare i all tävlingsverksamhet för barn till och med tolv år. Förbudet trädde i kraft den 1 januari 2017.

Syftet med det här beslutet var bland annat att minska pressen och öka lekdelen i sporten. Enligt svenskfotboll.se så ger förbudet “spelare och ledare bättre förutsättningar till att fokusera på glädje, träning och lärande vid fotbollsmatcher där den långsiktiga utvecklingen är viktigare än det kortsiktiga resultatet.” Så det inte blir så jävla allvarligt, och jag är helt säker på att man också försökte få bort den effekten som man sett på lagidrott under lång tid, att barnen slutar när dom är sisådär 10–12 år gamla, och det är förstås ett problem både för föreningarna och individerna. Helt klart också för folkhälsan.

Barnen ska spela för att lära och ha kul, inte för att vinna. Det har man sett i studier också, att “vinna” kommer långt ner på listan av saker som barn tycker att är viktiga när det gäller lagidrott, så det är förstås baserat på vetenskap. Problemet med sådana här bestämmelser är att bara för att man har ett gott uppsåt betyder det inte att det löser problemet.

Barnidrotten har fortfarande hela lag som är riktiga vinnarskallar, där dueller och spel inte är lek utan blodigt allvar och barnen har inte slutat i mindre utsträckning nu heller. Idrotten fortsätter att blöda deltagare, inte minst i 10–12 årsåldern.

Det kanske ser bra ut att man inte får utse vinnare, precis som plastpåseskatten kanske ser ut som att man faktiskt gör något för att skapa förändring. Men det betyder ju, som vi vet, inte att det fungerar.

Barn behöver ledare som ser dem, och föräldrar som begriper att idrottens syfte är så otroligt mycket längre bort bakom horisonten än en simpel vinst i en match.

Då kanske vi kan få riktig förändring, och behålla ungarna i sporten också!