I början av sommarmånaden juni kunde vi från en intervju i en storstadstidning (DN 4.6) notera att en toppolitiker i Stockholm registrerat ett stort och nytt ”hot” mot huvudstaden. Innan jag läst hela artikeln kändes det riktigt oroande.
När jag förstod att det så kallade. hotet var en rädsla för att staden i framtiden skulle få fler invånare som önskade lämna den upphaussade storstadsmiljön blev känslan snarare den motsatta – kanske en liten känsla av revansch för landsbygden.
Bakgrunden till ”oron” är att utflyttningen från vår största kommun och region ökat under senare år. Utflyttningen har dessutom varit större än inflyttningen. Till tröst för oroade storstadspolitiker bör man dock tillägga att regionen ifråga trots oron ökade sin befolkning förra året med över 23 000 personer!
För att på nytt få fler inflyttare än utflyttare vill toppolitikern bland annat ha 30 000 nya bostäder där Bromma flygplats idag är belägen och ökade subventioner (gissningsvis från staten) för att sänka hyreskostnaderna.
Om denna så kallade oro finns det anledning att reflektera en hel del om man ser utvecklingen i huvudstaden med omgivningar i ett större Sverigeperspektiv. Politikerna i Stockholms och Stockholmsregionens ledning har under lång tid aldrig satt sin egen utveckling i relation till andra regioners verklighet och vad övriga Sverige behöver av olika resurser och möjligheter.
Från storstan i östra Svealand har man ständigt krävt ökad andel av alla tänkbara investeringar i vägar, järnvägar, universitet, IT, bostäder och statliga arbetsplatser.
Samma politiker klagar över att man betalar för mycket till vårt solidariska fördelningssystem för skatteutjämning och har aldrig sagt nej till att landets välutbildade ungdomar under hela efterkrigstiden flyttat till huvudstadens överdådigt gynnade arbetsmarknad. Varje gång det blivit ett litet hack i regionens flyttmönster kräver man statligt stöd, fler bostäder och stopp för exempelvis utflyttning av statliga jobb.
Så agerar en okänslig och narcissistisk politikerkultur när man inte får igenom alla sina endimensionella perspektiv på framtiden och vad som gör ett helt samhälle både starkt, solidariskt och miljösäkert.
Hur länge står vi ut med en sådan kultur?