Sitter med morgonkoppen och ser ut från köksfönstret och ser vårtecken i stadsmiljön – några anställda i bostadsområdet använder blåsmaskiner för att flytta gruset som legat ovanpå det isiga torget och nu inte behövs efter vårsolens strålar. Det är snart dags för andra maskiner att borsta upp gruset och göra torget fint. En traktor kör förbi med några bord och bänkar, snart är de på plats och mina grannar kan träffas utomhus och diskutera både världshändelser och det vardagsnära.
Det har varit en svår tid för många, där framför allt rädslan för att smitta eller smittas av Covid funnits där. Många i bostadsområdet är äldre och erfarenheten av smittan har varit tydlig. Nu när våren kommer finns möjligheten att umgås mer otvunget men ändå med respekt.
Att umgås med respekt för varandra är en fråga som jag i mitt liv fått anledning att återkomma till. Ett minne från en aktivitet i gamla riksdagshuset, som bland annat föreningen OMM ”Organisationen mot mobbing” med Anita Wallstedt deltog i, berörde mig djupt. Jag har jobbat med rehabilitering i många år under mitt yrkesliv, men jag förstod nog inte förrän vid det tillfället hur djupt och långt de taggar som träffar de drabbade sitter, och vilket trauman de bär på.
Att drabbade tar sitt liv, att många av våra långtidssjukskrivningar har sin bakgrund i upplevda eller verkliga oförrätter är ett faktum, liksom att det många gånger är livsvariga tillstånd som är svåra att bryta.
Nu när våren kommer vill jag att alla ska kunna känna sig delaktiga i den sociala samvaron. Ingen ska behöva stå där i fönstret bakom gardinerna och kika ut på livet som pågår, oavsett det är mentala gardiner eller blommiga. För vissa är också våren en tid som är tung med återkommande årstidsbundna depressioner. Att visa förståelse och respekt borde vara lika självklart som att vårblommorna visar sig i vägrenen.
Det är många tankar som passerar när jag ser samhället vaknar till liv efter vinterns mörker och ljuset kommer allt tidigare på morgonen. Värmen gör att dofter man minns från tidigare år gör sig påminda igen och jag vill springa ut på mina knaggliga knän.
Själv har jag bestämt mig för att försöka finnas där och samtala med de som inte tycks vilja det, att lyssna på de som inte vill höras, att se de som inte vill synas och vara en röst för de som inte hörs.
Jag vet inte hur många gånger jag har träffat personer där mina förutfattade meningar har lett mig fel. Jag har inte sett den röda rosen bara för de taggar som inte blivit ansade, inte förstått att bakom masken finns en människa som inte önskar annat än att blomma ut och delta i det vi kallar social samvaro. Låt er inte luras av ett ilsket buttert första intryck och missa blomman.
Nu ska i alla fall jag ta vara på solens strålar, gå ut och sätta mig på den så kallade ljugarbänken och lyssna på vad som är aktuella samtalsämnen. Jag ska lyssna på de mest erfarna samtalsledarna, alltså de äldre som pålitligt sitter där på bänken tillsammans med småfåglarna som äntligen hörs kvittra.