Muckarkammen blir allt mindre

Det är nedräkning nu för min del. De nästan tre och ett halvt åren som redaktionschef för Dalabygden har snart runnit ut och för varje dag som går så verkar tiden gå allt snabbare. Det är en bra sak vanligtvis att tiden går fort, även om min uppfattning av en accelererande hastighet har kopplingar till väldigt mycket att göra, för att hinna klart med överlämningsarbetet till min efterträdare.

Ska jag vara helt ärlig så är jag på ett sätt ganska lik min hund Buster: en ståtlig bearded collie-kille som gick vid min sida i 13 år innan han fick somna in förrförra sommaren. Buster verkligen älskade nya möten, men var ganska ointresserad av ”hej då”. Utom när han efter helgmys med mina föräldrar skulle ”ta adjö”. Svansen brukade då hänga som en vissen ostkrok och ögonen var djupt sorgsna.

Yrkesmässigt tycker jag generellt sett också att avsked är ganska ointressant…kanske för att jag inombords redan befinner mig på min nya arbetsplats. Men jag har fått lära mig att avslut är viktiga i många sammanhang, och för många andra människor. Jag försöker påminna mig om det ibland.

När jag nu slutar som redaktionschef så gör jag dock ett inre bokslut över tiden som gått. Jag började på Dalabygden i slutet av 2018 och då var det PeO Karlström, Maria Karlsson, Bo Joffer och jag som satt någon dag i veckan på kontoret ovanpå den dåvarande turistbyrån i Borlänge. Det känns som en evighet sedan.

Under resans gång har många medarbetare bidragit till den Nya Dalabygden som började växa fram. Tiden i Borlänge är ett minne blott sedan länge. Krönikörerna har bytts ut, liksom ledarskribenterna som för ett par år sedan blev helt partipolitiskt oberoende. Det bidrog till en viktig signal om oberoende, för maximal trovärdighet för tidningen.

Vi har också tillsammans gjort en stor förändringsresa när det gäller digitala kanaler, som knappt existerade tidigare. Dalabygden når nu ut digitalt till drygt 10 000 personer varje månad, långt utanför Dalarnas gränser. Innehållet i Dalabygden – både i papperstidningen och digitalt – har anpassats för att vara ”en tidning i tiden”, och som ska locka allt ifrån skolbarnsföräldrar till äldre. Och tidningen ger varje vecka läsarna en mix av olika nyheter från, inte bara Dalarna, utan även våra grannområden – norra Västmanland och Gästrikland.

Med endast ett par veckor kvar på Dalabygden, så hade inte min svans, om jag hade varit Buster, hängt som en vissen ostkrok. Istället gläds jag över en fin och framgångsrik tid för tidningen, som har fått betydligt fler prenumeranter de senaste två åren. Men det är nästan som att jag drar i det osynliga kopplet av entusiasm över nästa yrkesmässiga instans.

Jag ska jobba för att hjälpa hundar att få en andra chans. Den fantastiska och anrika verksamheten inom Hundstallet, med över 100 år på nacken, öppnar i vår sitt tredje hundstall i Sverige och kan därmed hjälpa ännu fler hundar till nya hem. Det handlar exempelvis om hundar som utsatts för vanvård och omhändertagits av myndigheterna, eller om privatpersoner som kanske pga ändrade familjeförhållanden inte längre kan ha kvar sin fyrfota vän. Med hjälp av Hundstallet får hundarna en ny chans.

Jag kommer att ha min arbetsplats inom huvudanläggningen i Stockholm, och i min roll som insamlings- och kommunikationschef inom organisationen, så ska jag göra vad jag kan, för att bidra till verksamheten och för att ännu fler hundar ska få möjlighet att hitta nya hem i en tid när behovet bara ökar.

Jag räknar med ett spännande hundliv med mycket själ och hjärta.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil