Den inre styrkan när livet förändras

Sitter stilla med ryggsmärtor på min balkong eller som jag brukar kalla den pensionärskuvösen. Att bli gammal har sina risker, och en liten halkning med tillhörande sträckning fick andra konsekvenser nu än när jag som 17-årig domnarvsarbetare som så kallad isättare åkte på ett hett rullande band. Där blev skosulorna hala av värmen och där man samtidigt med en tång skulle föra ett järnband genom ett riktverk fram till en härvel så att regleraren kunde haspla upp bandet i en ring. Det var många gånger som man både halkade och steppade, men när man halkade behövde man inte sitta still en vecka som jag behövde nu.

Att sitta och fundera över vilka förväntningar som fanns i min ungdom på hur livet skulle vara när man blev äldre och relatera hur det faktiskt blev, är något som tydligen återkommer mer och mer för varje år som man lägger bakom sig.

En sak är jag däremot övertygad om, och det är att förändringar oavsett om de är planerade eller inte påverkar oss människor mer än vi kanske anar.

Jag har i olika yrkesroller mött människor som på grund av strukturförändringar, sjukdomar eller andra förändringar i livet, kullkastat en väl planerad framtid till att vara tvingad av yttre omständigheter att helt starta om livet. Jag har då också sett vilken inneboende styrka det finns hos de allra flesta att återhämta sig snabbt och återgå till vad de skulle kalla ett normalt liv.

Jag har träffat många som på grund av sjukdom inte har kunnat fortsätta med ett yrkesliv som har betytt allt för dem, som byggt sin framtida ekonomi på de förutsättningar ett arbete har gett dem. Ett så kallat rehabiliteringsmöte har för dem ibland känts som om arbetsgivaren slår undan hela deras existens. Hur storleken på förändringar påverkar personer är ju helt individuellt och hur deras skyddsnät ser ut likaså.

Att värna om varandra, att se varandra i den situation vi är i, är en fin egenskap som vi skall vara rädda om. Vi har gått igenom en svår tid under pandemin och många i min ålder, men också andra, har mer eller mindre isolerat sig för att värna om sig själva men också värna om sin omgivning. Nu snart har vi chans att återigen mötas och prata, våren är på intåg och snart finns det möjligheter att sitta i solen på en bänk och filosofera med andra om både glädjeämnen och annat.

Det finns mycket att oroa sig för i vår omvärld nu, och förändringar kommer säkerligen att påverka oss på ett eller annat sätt. Då tar i alla fall jag fram minnet av de starka män och kvinnor som jag mött under mitt yrkesliv och som klarat de förändringar som påverkat deras liv.

Solen går ned bakom grannhuset och kylan som fortsatt finns där utanför inglasningen gör att jag snart går in från balkongen och in i värmen. Men fortfarande finns tankarna där om hur livet blev sedan jag gjorde de första skiften där på Domnarvets järnverk, där framtiden för mig möjligen sträckte sig till hur helgen skulle bli. Men med en positiv syn på framtiden är jag rätt säker på att vi tillsammans kan se positivt på vår gemensamma framtid.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil