Jag går in genom dörrarna till skolan. Sommarlovet är slut och det här är första dagen på mitt sista år på gymnasiet. Året vi alla väntat på sedan vi gick ut grundskolan. Är jag typ vuxen nu?
Redan innan vi gick på sommarlov så hade vi bestämt grupper till våra företag. Ja precis, sista året på gymnasiet så skulle hela klassen få starta ett eget UF-företag. Och det är det som den här krönikan kommer att handla om. Men inte företagandet i sig. Utan vikten av att lära sig på riktigt, och hur lärorikt det var för mig och mina klasskompisar.
Jag hade teamat ihop mig med tre personer från klassen. Vi hade liknande ambitioner. Men inställningen från början såg lite annorlunda ut. En av oss försökte till och med få bort UF-företagandet helt. Denne ville inte bli företagare, så det var ju inget hen behövde? Eller?
Men det var inte ens något att diskutera, sa ledningen. Alla skulle driva UF-företag.
Vilken tur. Vad vi inte visste då, var vilket år vi hade framför oss och vilka lärdomar vi skulle blir rikare på.
Klassen i stort var väldigt motiverad på att få starta våra UF-företag. Vi hade ju fått se eleverna åren innan oss. Vad vi skulle ha för affärsidé var däremot inte lika enkelt att komma på. Inte för min grupp. Det var inte så att vi inte jobbade, tvärtom. Vi ville verkligen att det här året skulle bli så bra som möjligt.
Så en dag, en månad efter de flesta, så hade vi vår affärsidé klar. Ja, okej då. Det var faktiskt inte riktigt så många som tyckte den idén var så värst bra. Men, vi hade ändå bestämt oss för att det var det vi ville köra på.
Hela året gick upp och ner. Vi fick lämna det vanliga upplägget i skolan. Vi fick åka på möten och träffa vuxna personer, som tog sig tid att lyssna på oss. Vi fick ekonomiskt bidrag från företag som verkligen trodde på oss och idén. Vi fick möjlighet att utvecklas. Vi fick göra på riktigt. Vi fick komma på egna idéer och genomföra dem på riktigt. Så mycket har jag nog aldrig lärt mig i skolan. Det jag gjorde spelade roll på riktigt.
Och det här med UF-företagandet var som sagt inte självklart för oss alla. Att det ens var något som alla i klassen ville genomföra från början. Men det var så det var bestämt. Tack för det. För vi kunde ju inte veta hur det skulle vara, innan vi testat? Innan vi genomgått alla prövande och svåra moment, som att prata inför en stor grupp okända människor. Eller hantera riktiga pengar och riktiga kunder. Samarbeta om något som verkligen var på riktigt.
Det var svårt och det var obekvämt. Men så lärorikt.
När jag idag arbetar med det här, för att hjälpa andra unga människor att få denna möjlighet, så är det så häftigt att se eleverna från början till slutet av året. Vilken utveckling. Och de som gör den allra största utvecklingen är kanske de elever som hade sämst förutsättningar, eller som ingen kanske riktigt trodde på.
Så jag blir så trött när så många elever inte ens får chansen. Och får de chansen så krävs det i många fall att det inte ens är en valmöjlighet. För vet de egentligen vad det är de väljer bort?