”Live” är livet – tack för det Harpo!

För väldigt många år sedan var jag en riktigt lycklig tjej på väg hem från Barnens Dagsfestligheterna i Vansbros folkpark. Jag hade sett Harpo, min stora idol på den tiden. Hur jag lyckades tjata mig till att få gå och titta har jag ingen aning om, men tack vare tjatet fick jag mitt livs första stora konsertupplevelse.

Jag är lite osäker på om året för konserten var 1975 eller 1976. Harpo var en mycket stor artist under de åren, bland annat efter att ha släppt sitt album Moviestar 1975. Den låten kan jag fortfarande utantill på både svenska och engelska. Jag lovar att det glödde i stiftet på grammofonen i mitt flickrum när låten spelades om och om igen. Själv var jag pre-tonåring på den tiden och egentligen kanske lite för ung för att vara på parken på konsert.

Vilken konsert det blev! Harpo var så i form att han svingade sönder en lampa med sin käpp och fick trampa runt i glassplitter med sina barfotafötter. Bananabandet som kompade honom var också i högform vill jag minnas.

Publikmassan var stor och kompakt och jag hade placerat mig långt fram för att ha en chans att se någonting av scenen. Barnens Dag i byn var en stor begivenhet i sig på den här tiden, och när en så stor artist uppträdde var det man ur huset.

Harpo var inte bara min idol, han är också född på samma datum som jag, dock betydligt tidigare. Vi hade alltså något gemensamt redan där och under den här konserten skulle han och jag bli ännu mer vi.

Jag gillade Harpo redan innan Moviestar, och lyssnade mycket på exempelvis låtar som Honolulu och Sayonara ett par år tidigare. Fortsatte också efter Moviestar att följa honom genom Smileskivan, men sedan skildes våra vägar åt för andra lite tuffare tongångar. Mitt hjärta gick nästan sönder när jag läste om den hemska olyckan han råkade ut för 1980 och som hade kunnat ända hans liv. Barndomsidoler ska alltid finnas kvar.

Nu har ju Harpo varit aktuellt igen i och med sin medverkan i Så mycket bättre och jag fick såklart lov att titta. I och med det mindes jag åter min konsertupplevelse den där augustikvällen i mitten på 1970-talet. I månader efter konserten hade jag kvar Harpos autograf på armen, och fyllde noga i den med bläck när den började blekna.

Det allra bästa var ändå att vi delade en banan, han och jag. När showen gick mot sitt slut började Harpo kasta ut bananer till publiken. Jag hoppade såklart så högt jag kunde för att fånga den åtråvärda frukten, men var nog lite för kort i rocken för att lyckas. Jag hade precis gett upp när Harpo sade:

– Vem vill ha den sista bananen?

Vilda skrik i publiken. Harpo igen:

– Den ska jag ha!

Sedan tog han ett bett – och räckte sedan över bananen till mig! Tro mig, jag har ett blått klistermärke med ett bananvarumärke kvar i gömmorna tillsammans med en autograf på en papperslapp.

Där och då väcktes mitt största intresse och nöje i livet, nämligen att gå på livekonsert.

Tack Harpo!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil