På landsbygden får vi knappast något gratis – eller utan ansträngning. I kampen om de viktiga framtidsinvesteringarna avgår oftast storstäderna med ”segern”. Trots att vi som regel inte begär så mycket av den gemensamma statliga kakan – som vi alla bidrar till – blir vi ofta besvikna (eller ilskna) när regering och Riksdag fördelat resurserna över landet. Det gäller inte minst väg- och järnvägssatsningar.
Det jag allt oftare undrar över är om vi bör ändra våra förväntningar på staten där vi på kort sikt vet att vi tvingas använda knappa resurser när de starka regionerna fått vad de oftast begärt. Våra tidigare generationer hade också små resurser när de skulle lösa landsbygdens behov men de gav ändå inte upp sina framtidsmål. Istället skapade de mer småskaliga och lokalt styrda lösningar. Ideella och ekonomiska föreningar spelade ofta en avgörande roll i likhet med de allt starkare kommunerna.
Under 1900-talets inledande år var de lokala sparbankerna en viktig lokal motor för finansiering av främst nya småföretag och därefter allt fler bostäder. De kooperativa företagen växte fram inom flera områden som jordbruket, livsmedelsindustrin, bostadsbyggandet och exempelvis livsmedelshandeln. Vi skapade lokala försäkringsbolag och byggde upp lokala bostadsstiftelser och fick en rad olika verktyg som både gav gedigna välfärdslösningar men också en lokal handlingskraft. Det lokala relativa oberoendet stärktes!
Även om den nya statliga budgeten på nytt i stort glömde landsbygdens behov på väsentliga områden känner jag att vi måste pröva en annan väg för att nå våra framtidsdrömmar. Via ett starkt samarbete mellan våra lokala organisationer, de många lokala företagen och de kommuner vi alla är medlemmar i skulle vi kunna upprepa tidigare generationers dådkraft.
Vi skulle också kunna utvidga samarbetet mellan landsbygdens kommuner och arbeta tätt ihop med sparbanker och Länsförsäkringar Bank för att skapa hållbara lokala lösningar. Positiva exempel saknas inte i någon av våra mellansvenska regioner.
Med konkreta framgångar i våra byar och tätorter kanske även staten upptäcker vår kreativitet och tvingas ge oss rättmätiga resurser. Då blir vi också en stark folkrörelse som ingen kan negligera!