Stoltheten vet inga gränser

I helgen har Dalarnas Fotbollförbund firat 100 år. Jag hade äran att få vara med och tanken kom smygande ju längre kvällen led: Tänk vad många matcher som spelats. Tänk vad många ledare som jobbat ideellt. Tänk vad många spelare som fått äran att sätta på sig en klubbtröja och representera sitt lag. Oavsett ålder är den känslan något alldeles speciellt. Stoltheten vet inga gränser.

Och vad många unga spelare som drömt om en karriär i fotbollens förlovande land. De har identifierat sig med Zlatan, Meesi, Seger, Asslani eller någon annan. Deras stora idoler.

Idag är fotbollsverksamheten organiserad på ett helt annat sätt än när jag var ung. Man får inte spela seriematcher förrän man fyllt 13 år. Många tycker det är bra, några andra gillar det inte alls.

Även jag hade mina drömmar i ungdomens år i kampen med den runda kära bollen. För övrigt en boll med gummiblåsa och snörning. Mina idoler i mitten av 60-taler var Bengt ”Julle” Gustavsson, Bengt ”Zamora” Nyholm, Åke ”Bajdoff” Johansson, Torbjörn Jonsson, Ove Kindvall och Harry Bild. Du som kan din fotbollshistoria vet vilken förening det handlar. Just det – IFK Norrköping.

Däremot spelade jag inte min första match förrän jag var 15 år. Innan dess hade det bara handlat om spontanidrott. Fast så hette det ju inte på den tiden. Vi spelade två mål på en lerig plan. Någon förälder hade fixat två mål med tobaksspett (på den tiden odlades det tobak i Skåne) eller så hade fyra tröjor blivit stolpar på en ledig yta. Två mål och ett tiotal grabbar och matchen var i gång.

Fotboll direkt efter skolan och fram till det var läggdags. Många mål, många dribblingar och dessutom leriga eller trasiga byxor. Klang och jubel på plan. Inte lika muntra miner när mamma och pappa såg byxorna.

Visst hade jag drömmar om att spela fotboll på högre nivå. Det blev som bäst spel i fyran i Nosaby IF och då tillsammans med kusin Sune, som dominerade mittfältet.

I Dalarna lade jag skorna på hyllan. Handboll lockade mer. Någon match i korpen blev det dock och då på berömda Sahara 1 och Sahara 2, som skribenten Rolf Gunnarsson döpt korpplanerna i Falun till. Samtidigt var Korpen företagens skräck. Hur många spelare har inte blivit sjukskrivna efter bataljer i denna öken.

Däremot var jag ivrig åskådare och sedermera även skribent på Falu BS matcher på Kopparvallen. Stjärnorna på den tiden var Bodare, Koren, Karlsson, Jonsson, Wendel, Tägtström och vesslesnabbe vänsteryttern Lennart Stenberg. En riktig BS:are som många år senare var speaker och vid ett baklängesmål på en straff meddelade publiken besvikelsen:

– Och Avesta tar ledningen med 3–2 på en felaktigt dömd straffspark.

Så kan det bli när hjärtat för klubben är riktigt starkt. Enligt icke bekräftade uppgifter fick Stenberg en varning av förbundet. Förmodligen ensam om detta i Dalarna. Också en form av stolthet.

Och just stolthet anades det under hela jubileumskvällen. Allt från unga lirare i Vattnäs till legendarer inom fotbollsförbundet som Sven-Olof Zetterström, Åke Rangedal med flera.

Nostalgin stod i centrum. Gamla episoder kom åter upp i dagens ljus. Kanske lite mer utvecklat än vid stundens ingivelse. Men vad spelar det för roll. Fotboll berör – oavsett om du är aktiv, ledare eller supporter.

En dag utan lite fotboll på TV eller i form av ett bra reportage är en bortkastad dag.