Nu var det länge sedan jag besökte någon julmarknad. I tiderna som rått har de lyst med sin frånvaro av förståeliga skäl, men nu går vi mot tider när vi hoppas att det kan bli dags igen.
Vissa marknader minns man mer än andra. För min egen del var det för ett antal år sedan när jag och min dotter, som då var 9 år, skulle åka till julmarknaden vid Falu Gruva. Det var en perfekt dag för en söndagsutflykt med snö på marken och flingor som singlade ner från himlen. Det var julstämning hela promenaden från stan fram till gruvområdet och det knarrade under fötterna medan vi gick dit.
Det fanns mycket fint att titta på och jag hade lovat min dotter hon skulle få köpa lite marknadsgodis när vi var där, trots att det inte var lördag.
Vi började med att gå runt och titta på allt vad som fanns på marknaden. Det var marknadsstånd med hantverk, julpynt, kuddar, smycken, hembakat bröd och mycket andra goda saker att köpa inför julen. Det var verkligen julstämning trots att december bara hade börjat. Vi gick runt där ett bra tag, men till slut bestämde sig dottern för att det nog var kolor som hon ville köpa, så vi gick till ståndet där kolorna fanns.
Mannen som sålde marknadskaramellerna berättade att man fick 12 kolor för ett hekto. Han överlämnade en genomskinlig plastpåse till min flicka, som omsorgsfullt började plocka i kolor, som låg inslagna i papper i olika färger. Hon räknade noga hela tiden hur många kolor hon la i sin påse, så att det skulle bli rätt. Det blev kolor i lite olika smaker och det tog ett tag att välja. Det fanns så många sorter att välja på, men när hon väl var klar räckte hon nöjt över påsen och sin slant till mannen som sålde karamellerna.
Mannen tog emot påsen och tittade djupt ner den. Sedan sa han:
– Jag måste nog räkna kolorna först…varpå han började räkna kolorna medan han tittade ner i påsen och fortsatte.
– Näää, det här är inte 12 stycken.
Min flicka såg både förskräckt och lite skrämd ut. Hon var helt säkert på att hon räknat rätt eftersom hon kontrollerat så noga hela tiden.
Plötsligt stoppar mannen ner sin hand bland alla kolorna i lådorna och tar upp en rejäl näve med extra kolor, som han resolut stoppar ner i påsen och räcker över den till min flicka, som gör stora ögon.
– Sådärja! Nu blev det rätt!
Ni skulle ha sett min flickas min när hon fick tillbaka sin godispåse, som plötsligt blivit jättestor mot bara för någon minut sen. Vilken fin gest av mannen som sålde karameller och vilken härlig humor han hade. Han gjorde verkligen en flicka både glad och överraskad! Blev det något mer köp på marknaden den gången? Jo, min dotter köpte en pepparkaksform i formen av en saxofon också, men det är nog påsen med ”ett hekto godis”, som hon minns allra mest.
– Det här var ju en riktigt trevlig marknad, konstaterade 9-åringen när vi gick från marknaden efter någon timme eller två.
I år kanske det är dags för ett marknadsbesök igen och om min flicka skulle vilja följa med så undrar jag vad hon vill köpa i år?