Vad är det för temperatur i älven? Det är en mycket vanlig fråga oss Vansbrobor emellan, och även en fråga från ortsbor i förskingringen. Klart som sjutton att det är viktigt med vattentemperaturen. Vi har ju ett av världens största simarrangemang i byn som under många år var beroende av vattentemp på minst 16 grader för att kunna genomföras i sin helhet.
Jag har ofta funderat över vilken roll älvarna har i våra liv, hur de format oss som växt upp och levt här.
Precis som människor fäster sig vid havet är det något med älvens vatten som lockar och för oss samman. Båtlivet, brygglivet och badlivet sommartid och spark-, skid- och skoteråkning vintertid. Så viktigt och så oerhört nära naturen.
Min egen uppväxt är starkt förknippad med älvarna. Jag har älskat att bada i hela mitt liv och älskar att glida fram på sparken på isen vintertid. Från barndomen, jag är i princip uppväxt med tårna i Vanån, minns jag faktiskt timret som kom flytande ibland, rester från flottningen, och Agnes, ångbåten som puffade fram på vågorna. I tonåren var det Barnens dagsfestligheterna på andra sidan älven som lockade. Ibland åkte vi båt över och sent om natten gick vi över broarna hem i augustimörkret.
Översvämning var det bara på vårarna på den tiden. Då, när älvarna svämmat över, berättade äldre Vansbrobor om 1916 när det roddes på trottoarerna i centrum. Numera är samhället invallat och ska vara säkert på den fronten.
Några höstöversvämningar har jag inte varit med om förrän på senare år. Det verkar vara ett nytt påfund, och jag tänker helt krasst skylla på klimatförändringarna. Sällan är det riktiga isar på vintern numera. Det skyller jag på samma sak.
Vintrarna ända in på 1980-talet tillbringade vi till stora delar på isen. Vi solade när vårvintersolen började värma, vi fiskade, lekte, åkte skridskor och det var också snabbaste vägen ner till centrum om vi skulle handla något under helgerna när fjälltrafiken proppade igen samhället totalt.
I mitten på 80-talet flyttade jag hemifrån, ner till Torget och en mysig pytteliten lägenhet. Sedan följde några år när jag cyklade hem till älven och badade. Jag längtade efter det svarta vattnet och sneglade på möjligheterna att flytta lite närmare. För snart 20 år sedan blev ett hus till salu i mina gamla kvarter, och jag kunde äntligen flytta ”hem” igen.
Här ser jag vattnet från köksbordet, jag kan bada hela långa isfria säsongen och jag kan njuta av maffiga solnedgångar och ljummen bris från älvsidan. Här flyter hela vår historia förbi, hur sågverken och järnvägen byggdes här tack vare vattendragen som gav möjligheter till transporter. Jag känner så mycket för de två älvarna som funnits med oss Vansbrobor i de drygt 130 år som samhället funnits. Om vågorna ändå kunde berätta.
Tips på två underbara böcker med älvtema: Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén och Bakvatten av Maria Broberg.