Fotbollsarenor med egenheter

Jag har en egenhet.Det är möjligt att jag har flera, det får andra svara på.

En sak som tydligt slår mig emellanåt, det är min fascination över mindre fotbollsarenor runt om i landet.

Jag ser dem när jag rullar runt på vägarna under mina resor som sportkommentator i TV och radio. Som exempelvis den lutande fotbollsplanen vid E 45 norr om Alingsås.

Vet att jag efter den visuella besiktningen börjar fantisera över vad som hänt på just den arenan genom åren, när storhetstiden var och vilka talanger som fostrats i just den klubben. Ibland är det också så, att jag måste ta reda på klubbfärger och kolla klubbens nuvarande serietillhörighet.

Följ med på en liten resa och några av mina historier.

Här i Dalarna finns naturligtvis ett knippe fantastiska idrottsplatser. Som Tansvallen i Grycksbo med sin kulturhistoriskt takade dansbana intill långsidan, eller Ryavallen i Malungsfors, som på 80-talet hade ett underbart underlag, eller Brunnsjöliden i Hedemora där man inte hörde lagkamraterna när ett tåg passerade.

Utser jag någon till den vackraste eller mest speciella i Dalarna, då sparkar säkert många bakut.

Min senaste favorit på det här området ligger i nordvästra Hälsingland, i Los.

Den här säsongen bevakar jag Östersunds allsvenska hemmamatcher för Radiosporten och passerar Los och Nickelvallen titt som tätt. Vid varje tillfälle drar fantasin iväg med mig.Los är ett samhälle man också blir lite nedstämd av att passera. Här märks förfallna hus, utflyttning och det finns otaliga märken efter en mer levande tid när gruvan (koppar och kobolt) blomstrade.

Nickelvallen är en traditionell fotbollsarena i gärdsgårdsserierna. Lite speciellt är, att ena kortsidan ligger nära och parallellt med den sargade genomfarten, riksväg 296. Ett lite för högt skott susar över biltaken.

Av vad jag kan se när jag åker förbi så är arenan väldigt välbehållen, trots att fotbollslaget förmodligen är så gott som dödsdömt. Om det ens existerar?

Loos IF och Nickelvallen har kanske inte fostrat massor av stjärnor. Men en är i alla fall Borlängebon Anders Bergström, skidåkaren med deltagande i OS såväl 1994 som 1998, och med Loos IF (jo, det kan stavas även så) som sin moderklubb. Senare blev Anders också chef för Svenska Skidspelen.  När jag växte upp på 70-talet och blev intresserad av fotboll så började jag min sprakande karriär (som högst div V) i Norrala IF, strax norr om Söderhamn. Det blev min moderklubb.

Hemmaarenan hade egentligen bara det fantasilösa namnet IP, men kallades i folkmun för ”Långåker”.

En generös bonde i grannskapet hade lånat ut sin mark till en fotbollsplan. Runt om linjerna gick det kor. Mellan respektive straffpunkt och in i respektive målbur gick ett ”dike”, cirka 4-5 meter brett. Sparkades en hård markboll i den riktningen gjorde doseringen på försänkningen att bollen rullade i rännan från mål till mål.Det var även där min tränare, förmodligen utan någon utbildning alls, brast ut i orden jag aldrig glömmer:

”Pojkar, idag är det så varmt att ni inte behöver värma upp…”

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil